Televerket – sekt eller företag

Kapitel 1: Televerket – sekt eller företag

Han sätter sig ned på en onumrerad plats i kärran. Som rese- och turismjournalist var det ovant för honom att flyga med lågprisflygbolag eftersom han inte så ofta betalar ur egen ficka. Han var nu på väg hem från en lite jobbig men helt OK pressresa till Oberstdorf i Tyskland. Visst var det uppfriskande med några dagar i skidbacken, men han var en aning besviken över att hans pressgäng blivit uppgraderade när det gällde hotell. Det mustiga fyrstjärniga hotellet mitt i Oberstdorf byttes mot ”Ett jävla femstjärnigt miljonärsreservat” två mil från tätorten med en juvelerarbutik lätt tillgänglig, och där man knappt kunde peta sig i näsan utan att det var någon som kom fram med en servett. Det var så han kände det.

Flygvärdinnan kommer förbi och Göran uppmärksammar henne på en äppelskrutt som han vill att hon tar hand om. I lågprisbolaget Ryanairs plan fanns inga spypåsar, inte heller några fack där man till exempel kan lägga en äppelskrutt. Och där satt han med en äppelskrutt i handen.

Visit Oberstdorf och Ryanair ville visa upp regionens möjligheter när det gällde utförsåkning på skidor. Vi var en grupp journalister som hade förmånen att få uppleva denna härligt genuina trakt.

Till hans stora förvåning vägrar flygvärdinnan att ta emot äppelskrutten. Istället får han en avhyvling av planets steward som förklarar att han har betett mig mycket olämpligt. Genom sitt uppträdande har han hindrat besättningen att ge de övriga passagerarna en bra service.

Göran blev oerhört paff. Skulle detta hända honom, på Ryanair. Jag, tänkte han, som är en förespråkare för att man betalar för de tjänster man använder och välkomnar lågprisbolagen. Efter en stund tog djävulen kontrollen över honom. Tog upp ett block, en penna och sitt presskort. Vinkade till sig planets Steward och förklarade att han som turist- och resejournalist flög på Ryanairs initiativ för att förhoppningsvis skriva om denna flight mellan Skavsta och Oberstdorf. Var bussig skriv ditt namn här, uppmanade han honom. Stewarden tog blocket och skrev lite motvilligt sitt namn.

Detta fick honom att under flygningen filosofera över prispolitik, kundbemötande och service i allmänhet. Med sin bakgrund inom Televerket som telemontör, företagsväxelplanerare och efter en journalistutbildning informatör och personaltidningsredaktör inom detta monopolföretag, var frågan inte helt okomplicerad.

Göran och de andra på stabsfunktionen inom Uppsala teleområde hävdade enträget att har man en monopolsituation, är det otroligt viktigt att vara lyhörd för hur kunderna uppfattar företagets service, bemötande, produkter och tjänster. Men hur som helst tänkte han på hur bra de anställda hade det i det trygga Televerket. Man brukade skämtsamt nämna Televerket som företaget där man tog hand om de anställda bättre än sina kunder.
Och när han tänkte efter på vad som hänt under flygresan, tyckte Göran inte synd om sig längre. Han kunde ju välja ett annat flygbolag nästa gång. Medan Televerkets forna kunder fick sitta där med sina ”äppelskruttar”, några alternativ fanns inte.

Göran funderade vidare över fenomenet Televerket. Ett affärsdrivande statligt verk. Där Televerket med en mycket udda företagskonstruktion under efterkrigstiden var något av ett nav i det svenska samhället, för gemene man och inte minst för svenskt näringsliv.

Jag 1571

Själv hade jag börjat som apparatuppsättare för att med hjälp av Televerkets väl utbyggda utbildningsverksamhet gått vidare till jobb som växelmontör för mindre företagsväxlar och så småningom planerare för samma typer av växlar. Efter två år på massmedialinjen vid Kalix folkhögskola fick jag en tjänst som informatör vid Televerket i Uppsala.

Det fanns dem som hade börjat som städare och andra okvalificerade jobb och sökt sig vidare efter olika typer av interna utbildningar. Där en del av dem lyckades nå befattningar som arbetsledare och sektionschef. Något som resulterade till att det fanns en hel del chefer på mellannivå som hade en mycket klen teoretisk grundutbildning.

För min egen del öppnades det oanade möjligheter för mig att ta tjänstledigt för studier. En ny lag hade bäddat för detta. Något som sammanföll med ytterligare en lycklig omständighet. En måndag vid morgonfikat på växelavdelningen på Liljeholmen, Stockholm i början av mars 1976, ryckte projektören Hasse, ut mig ur fikarummet och stirrade mig djupt i ögonen. Han var mycket allvarlig. Hasse hade hand om inkopplingen för Svenska Finans på Birger Jarlsgatan, som hade kopplats in under veckoslutet. ”Satan” tänkte jag. ”Nu har inkopplingen gått åt helvete på grund av att jag hade missat något i mitt planeringsunderlag som montörerna skulle jobba efter”.

”Har du kontrollerat V65:an”, frågade Hasse lugnt med stort allvar i blicken. Ja, på den tiden var det V65 som sedan blev V75. ”Vi har vunnit över 200 000 och kommer att få 44 000 kronor var, viskar Hasse, så att ingen annan kunde höra.

Destinationer med överraskningar

Jag satt nu åter i ett flygplan, denna gång inbjuden av den jordanska turistorganisationen. Var något luttrad för den här typen av jobbresor efter drygt tio år som rese- och turismjournalist. Destinationen var Amman i Jordanien, och nu satt jag där med en from önskan om att inte utsättas för någon obehaglig överraskning. Med tanke på tidigare missöden och oförutsedda händelser jag helst vill glömma. Som i och för sig varit mycket underhållande för journalistkollegor och inte minst för grabbarna hemma på puben.

Riga

En liten fadäs som jag helst vill förtränga inträffade under en premiärtur för rederiet Tallink mellan Stockholm och Riga. Jag gav sig i slang med en grupp unga kvinnor, kände en av dem som arbetade för Visit Lettland. Vände mig till en annan mycket välklädd ung kvinna och frågade om hon också jobbade för Visit Lettland. Hon tittade mig distinkt men vänligt i ögonen och konstaterade.
– Jag är Lettlands ambassadör i Stockholm.

Till saken hör att denna fälla var uppenbar i de baltiska länderna, eftersom den sovjetiska ockupationen bland annat resulterat till minst en förlorad generation akademiker. Vilket innebar att i början av 2000-talet sögs många högskoleutbildade unga män och kvinnor snabbt upp av organisationer och näringsliv. Resultatet kunde bli att en relativt ung kvinna kunde vara VD och uppenbarligen också ambassadör.

Amman

Planet närmade sig Amman, Jordaniens huvudstad för en fyradagars presstripp som jag såg framemot. Hade aldrig tidigare varit på denna sida av Döda havet. I unga år på ledighet från min FN-tjänstgöring på Cypern hade jag besökt Döda havet på den israelitiska sidan. Visst hade vi badat i Döda havet vid något sunkigt ställe som en taxichaufför kört oss till. Men den här gången skulle det bli förläggning på det femstjärniga Merriott Dead Sea Hotel.

Väl framme i Amman var mitt bagage borta. Motiveringen var att de inte fick plats med allt bagage i planet, så ett antal väskor lämnades kvar. Några T-tröjor köptes, som jag efter hand tvättade i badrummets tvättställ. Inte så lyckat eftersom jag knådade tvätten kraftigt och tryckte den mot handfatets botten. Handfatet släppte från marmorskivan då det utan något stöd var limmat från undersidan. Vattnet sprutade ur de skadade vattenrören. Jag ringde receptionen och försökte förklara vad som hänt. Informationen gick inte hem, men till slut fick jag ett resignerat och trött besked, OK vi kommer. Portiern såg helt vettskrämd ut när han såg förödelsen. Ringde snabbt till receptionen och sedan blev det många besökare i badrummet som försökte tämja vattensprutet. Den äldste av dem tittade trött på tvättmästaren och undrade vilket land jag kom ifrån.

Här kände man sig liten mellan klippväggarna. För tvåtusen år sedan var Petra nabatéernas huvudstad och en av de viktigaste handelsplatserna i Mellanöstern.

Vid ankomst vid flygplatsen i Amman på väg hem fick jag en summa pengar som plåster på såren, motsvarande 500 kronor i landets valuta. Vad gör man med alla dessa värdelösa pengar, jag måste handla något, tänkte jag. Kunde erinra sig att hustrun hade hört talas om en studie som hävdade att det var nyttigt med jordnötter. Påpassligt nog fanns där en välsorterad butik med en otrolig massa sorter av rostade mandlar och nötter. När säljaren hade fyllt några påsar ville han ta betalt, aldrig tidigare hade någon köpt så många påsar. Då fick han besked om att fylla ännu fler påsar och det hände ett antal gånger tills pengarna var slut. Det var ingen överdrift att påstå att även hustrun tyckte att det var en aning övermaga med alla dessa nötter.

Kaunas, Litauen

Vid ett annat tillfälle var jag med om en storslagen invigning av ett nordiskt hotell i Kaunas, Litauen. Här serverades en buffé med en liten klämma vid tallriken, där man placerar sitt vinglas för att mingla. Jag satte mig i en fönstersmyg vid en journalist från tidningen Adamo. Efter en stund hoppade hon till, och konstaterade att jag hade satt mig vid ett värmeljus som gav en stor brun rand utefter ryggen av min blazer. Våndades inför hemresan, vad skulle min fru säga? Till min stora förvåning reagerade hon på ett sätt som jag inte hade väntat mig.
– Tur att du inte hade manchesterkostymen på dig, då hade du bränt ned hela hotellet, lugnade den något luttrade hustrun mig.

Till Kaunas i Litauen blev jag inbjuden till en invigning av en öppning av ett hotell. Litauen var det land av de baltiska som ryssarna hade mest bekymmer med under som ockupation. Här fanns av tradition en mycket effektiv motståndsrörelse.

Semester

Dunk, dunk, någon klampade på däck. Jag vaknade till djupt inne i en dunkel bakfylla. Jag ligger med min segelbåt vid gruvbryggan på Utö. Året är 1976. En grov röst bröt tystnaden.
– Jag lägger fisken i sittbrunnen!
Under mina semesterveckor i gästhamnen blev jag kompis med hamnvakterna, som utan att ta betalt klistrar på kvitton för hamnavgiften på min förtöjningstamp. Bakgrunden var att de varje morgon vittjade sina nät och vid något tillfälle skämtade jag:

– Fixar ni färsk fisk så fixar jag lunchen. Sagt och gjort.
Samtidigt som den färska fisken hamnade i sittbrunnen var det någon som drog i täcket.
Visst fan, tänkte jag. Tjejen som vill att jag ska hänga med till Paris och studera konst!
Jag hade berättat att han fått in en W65:a och funderar på att plugga media någon stans i Sverige, och blivit antagen vid medieutbildningen vid Kalix folkhögskola.

– Skit i Sverige, häng med till Paris. Fattar du att ditt val står mellan Paris och Kalix. Sug på den, Kalix eller Paris, säger hon och skrattar, för att sedan kyssa mig för att slippa höra min kommentar.

Mellan min hemmahamn Årsta Havsbad och Utö var det inte långt. Även om Mysingen kunde vara en prövning, fanns belöningen inom räckhåll med bageri, restaurang och krog.

Innan jag seglat över till Utö var tveksamheten stor att över huvud taget förändra mitt liv. Gänget som la till med sin båt vid sidan om min vid gästbryggan hade satt myror i huvudet på mig. Några av dem pluggade konst i Paris. Under kvällen kom de över till min båt och hjälpte till att konsumera de öl som fanns i båten. En av tjejerna hade blivit kvar för att se till att hålla sängvärmen uppe, som hon utryckte sig, med glimten i ögat.

Egentligen skulle jag segla runt i Stockholms södra skärgård med kompisen Pelle. Men efter någon dag klarade Pelle inte att vara från teven som sände från olympiaden från Montréal, just de här juliveckorna. Han tog en Waxholmsbåt hem till teven. I grannbåten var de egentligen lite för många i förhållande till antalet kojer i båten. Medan jag hade några kojer över i sin båt. Istället för att umgås med en sportnörd blev det segling med ett gäng killar och tjejer som gillade att umgås och hitta på roliga upptåg. Långt efter att semestern var slut ekade deras röster i mitt huvud ”Du är en idiot om du inte tar chansen nu, Paris eller Kalix”.

Första läsåret 1976–77 på Bild & ljudlinjen på Kalix folkhögskola blev något av en kulturkrock, de flesta av mina kurskamrater var unga och naiva. Några av dem kom direkt från gymnasiet och var cirka 10 år yngre än mig. Någon av dem hade kommit på glid i tillvaron och skulle få en andra chans. Medan jag betraktades som en kvarleva från en annan tid och dessutom så var jag tjänsteman vid Televerket. En del använde droger och hade den uppfattningen att det var helt Ok att till exempel röka hasch. Medan jag och en annan av eleverna förordade alkohol vid festliga tillfällen. Men det ville sig inte bättre än att min kamrat i fyllan och villan slog sönder en del av inredningen. Så där fick vi bekräftelsen att hasch var helt Ok medan de som drack alkohol var det stora hotet. Jag blev så småningom kompis med läraren för journalistlinjen Lasse Pekka, som är jämngammal med mig. Han tyckte att jag också skulle ta läsåret 1977–78 på journalistlinjen, och så blev det.

Året är 1969. Något år tidigare har en riksdagsman i opposition klagat på det statliga telemonopolet och att det för en vanlig medborgare tog månader och år för att få en telefon inkopplad. Plus att näringslivet morrade på grund av att Televerket krävde en alltför lång framförhållning för att få jobb utförda. Kommunikationsminister Svante Lundkvist lovade då att det endast skulle ta en vecka för privatpersoner att få telefon, från beställning till inkoppling. För att möta detta anställde Televerket snabbt unga män som var specialiserade enbart på att koppla och installera telefoner. Ja, det handlade om unga män. Televerket var vid den här tidpunkten inte moget för unga kvinnor som montörer.

En av dessa unga män som snabbt utbildades till apparatuppsättare var jag 1571 Rydell. Vi blivande apparatuppsättare fick sitta i skolbänken några veckor plus ett par månaders praktik på fältet med en instruktör som hade ansvaret för fyra elever. Tidigare hade den här typen av telemontörer kunnat allt från att koppla in nya abonnenter till att laga fel. Något som naturligtvis genererade en motsättning mellan oss snabbt utbildade apparatuppsättare och dem som hade gått den långa vägen.

Företagen klagade på en alldeles för lång framförhållning när det gällde att beställa abonnentväxlar, flytta abonnentväxlar och när det gällde ändringar och kompletteringar över huvud taget. Detta oroade inte Televerket som hade monopol. ”Beställ i tid”, var det svar vi skulle ge uppretade företagsledare. Inom näringslivet blev det allt snabbare beslutsordningar med uppköp och fusioner där Televerket blev ett hinder. Här kom naturligtvis verkets personal i kläm. I synnerhet vi apparatuppsättare som hade den direkta kundkontakten. Naturligtvis frodades uppfinningsrikedomen för att gå runt Televerkets rutiner och praxis, och oss apparatuppsättare ville man gärna ha på gott humör. Vi mutades ofta på olika sätt för att få jobbet utfört så snabbt som möjligt.

Som Televerkare var man ständigt påpassad. Företaget var för många folkets företag, samtidigt som det på något sätt inte var fint att vara stadsanställd. Många klagade på byråkratin inom verket och det statliga monopolet. Medan de som jobbat utomlands såg Televerkets byråkrati som en garant mot korruption. Här kunde alla för vettiga pengar få en telefon inkopplad i sin bostad utan att behöva betala mutor.

Vi montörer hade ett nummer som identitet. Själv blev jag 1571 Rydell. Som planerare blev jag RDL. Och några år senare jobbade min fru extra som telefonist på Televerket eftersom hon inte ville jobba på labb som gravid. När jag ringde upp till telefonsalen för att tala med henne hade de ingen susning om vem som hade det aktuella namnet, utan jag lärde mig att fråga efter ZL. En av telefonisterna hade signaturen BIR och gick under namnet Biran. Jag vill minnas att någon berättade att en linje- och nätkillarna hade fått öknamnet ”Fyll-Janne”, helt naturligt eftersom det ofta var han som fyllde igen när de grävt för kabelläggning. Ett öknamn som han i övrigt inte levde upp till.

Bodde två trappor över gården

I början av 1970-talet bodde jag två trappor över gården på Söder i Stockholm. Adressen var Maria Skolgata 42. Och inser nu att de åren nu på avstånd känns något exotiska. I gårdshuset var hyrorna låga, själv betalade jag 60 kronor i månaden för min etta. Men då tillkom kostnaden för hushållsel och uppvärmningen av elelement. Maten lagades på en gasspis. Här bodde i någon form den sista spillran av den så kallade ”arbetarklassen”. Rekorderligt folk som gärna stannade upp för att prata av sig om livets vedermödor. Runt om i kvarteren fanns det en uppsjö av olika typer av kvartersbutiker. Järnaffär, färghandel och naturligtvis en speceributik med en välsorterad köttdisk. Här fanns också bank, post och systembolag. Öppettiderna för posten hade jag inga problem med. Efter ett väpnat postrån där rånarna sprängde glasdörren till postlokalen, hade jag lagt beslag på den delvis skadade glasdörren. Postens gamla dörr blev en av sidorna på ett akvarium där fiskarna simmade omkring bakom postens öppettider.

Här bodde en excentrisk man som tydligen var någon form av företrädare för krigsinvalidernas förening. Det stod i alla fall så på en skylt på hans dörr. Hans brytning på finska var tydlig när han skrek åt barnen, att inte vara så högljudda när de lekte på gården. Han gick ständigt utrustad med en avbitartång som han med stolthet visade upp. Han avskydde att det hängdes tvätt på gården. När ingen var där smög han ut och knipsade av tvättlinorna så att tvätten med ett slurpliknande ljud släpade efter marken.

Hans självinsikt var inte den alla bästa. Uppträdde som en general och behandlade alla män som om de var höga officerare. Kärringar gillade han inte. En kväll när jag och grabbarna var på väg ut efter att ha groggat upp sig i min lilla etta, mötte vi Generalen. Jag informerade grabbarna om att de nu hade förmånen att möta en mycket meriterad finsk general.

– God afton min herre! Det är en stor ära för mig att få möte er denna vackra afton, säger jag. Och grabbarna visste inte riktigt vad de ska tro. Vår general svarar på samma högtidliga sätt och vi skiljs åt med att önska varandra en givande afton.

Två damer som bodde i huset stod och pratade mycket känslosamt i trapphuset, en av dem grät.

– Var så fin, så fin, att detta skulle hända mig. Och så rann tårarna utför hennes kinder.
Oj, tänkte jag, maken har dött.

– Jag som har vattnat mina azaleor så noga, säger kvinnan, otröstlig.

I gathuset låg en båttillbehörsfirma med ett antal unga män som säljare. Vid ett tillfälle gick jag in i butiken för att köpa en hasp till min IF-båt. Men, dessa unga män svarade självsäkert att någon hasp hade de inte. Jag envisades med att det inte är ovanligt att båtar är utrustade med hasp. Därför borde de ha haspar i sitt sortiment. Hela personalstyrkan var enig om att hasp hade de ingen aning om vad det kunde vara.
Med papper och penna ritade jag en hasp.

– Ja ha, du vill ha en kasthake, varför säger du inte det.

Abonnerade på sin telefon

Televerkets kunder ägde inte sin telefon eller annan utrustning, de abonnerande på den och följaktligen var de inte kunder utan abonnenter i Televerkets vokabulär. Till en början handlade det om en telefon med fast väggfäste. Den placerades ofta i hallen eftersom televerkaren ville spika så lite telefontråd som möjligt. När telefonjacken kom ville många ha ett extrajack i sovrummet och kanske också ett i köket. Ville man ha en så kallad sidoapparat belastades telefonräkningen med en avgift på nio kronor i månaden. Men långt senare när Sveriges Rados nya hus på Gärdet i Stockholm utrustades med ny intern växel, var man tvungen att på nytt använda sig av fasta väggfästen. Orsaken var att personalen var hejdlösa på att stjäla telefoner om de inte satt fast på något sätt.

Svarthandel med telefonapparater. Här öppnades en marknad för oss apparatuppsättare. Det otäcka var att detta blev i någon form en praxis. Många kände till att slänger man upp en femtilapp eller en hundring till en televerkare är telefonen din. Och vi apparatuppsättare hade intalat oss att det inte är mer än rätt, vi har ju så jädrans dåligt betalt. Denna handel med telefoner var ett lönsamt extraknäck. Något som var en illa dold hemlighet bland Televerkets chefer.

Det som gällde var ”Stoppa en televerkare på moppe eller bil och erbjuda honom en slant för en telefon, så är problemet löst. Förråden var så kallade ”öppna förråd” där vi apparatuppsättare kunde hämta telefoner och annan materiel utan någon form av kontroll.

Tidsandan, Televerket och folkhemmet

Televerket var på något sätt navet för all verksamhet i Sverige, när det gällde näringsliv och affärer var telefonin viktig. Även för den enskilde var det smidigt att kontakta företag, myndigheter och sjukvård via telefon. Under 1970 – talet hade de flesta telefon och slapp att ringa från en telefonkiosk eller hos grannen.

Jag 1571 Rydell och mina kompisar placerades efter vår utbildning till apparatuppsättare i de södra förorterna till Stockholm. Än fanns det här flagor kvar av det svenska folkhemmet i dessa förorter, som präglades av arbetarklass. Här fanns typiska miljonprogramsområden med nästan bara små lägenheter.

Jag åker omkring i en orangefärgad televerksbil, en Volvo Duett. Min uppgift är att montera telefoner, extrajack och olika typer av tillbehör. Inom mitt distrikt låg Gröndal, Aspudden och Hägerstensåsen som är några av Stockholms södra närförorter. De har en prägel av miljonprogram, även om det i Midsommarkransen, Gröndal och Aspudden finns en kärna av gammal bebyggelse. Man kan säga att under 1970-talet var Gröndal en förort med småstadskänsla där huvudgatan var kantad av affärer vid randen av Mälaren. Här fanns båtklubbar och industrier med en utsikt mot Södermalm. Där fanns affär, bank, konsumbutik, konditori, ett äldre par som drev en tobaksaffär och ett antal andra mindre butiker.

Paret i tobaksaffären förstärkte småstadskänslan. De var mycket vänliga och översvallande intresserade av att man skulle gå nöjd från deras butik. De bodde själva i Gröndal, inte långt från sin butik. Jag var hemma hos dem och bytte ut deras svarta telefon, av typ 560, mot efterföljaren som hette Dialog. En telefonapparat som inte bara fanns i svart som sina föregångare utan också i grått och vitt. Paret var mycket aktsamma, och hade lindat en tygremsa på telefonsladden så att den inte skulle nöta mot bordskanten när den vek ned mot golvet. De kändes på något sätt bekanta. Så här efteråt misstänker jag att de påminde mig om bykänslan i den engelskabok jag en gång tragglade i skolan, med Mrs Potter, Mrs Brawn och the vikar.

Det påstås att Televerket från början tog sin uniformsplikt på blodigt allvar. Och när en televerkare avslutade sin anställning skulle uniformsknapparna sprättas loss och lämnas till arbetsgivaren. Enligt uppgift skulle det finnas en anställd som bland annat hade till uppgift att vid dödsfall besöka änkan för att få tillbaka de sprättade knapparna och skärmmössornas emblem.

Televerkare och cafékulturen

I dessa trakter runt Liljeholmen, Midsommarkransen, Aspudden och Gröndal fanns det en uppsjö av caféer där man kunde få kaffe med kanelbulle eller en rejäl leverpastejmacka till ett överkomligt pris. Här träffades säljare, chaufförer, hantverkare och andra kategorier som rörde sig i kvarteren. Dessa fik var ofta spartanskt inredda och påminde om ölschapp från 1950 – talet mer än ett konditori. De drevs ofta av en kvinna som bakade sina egna kanelbullar och försökte få det hela att gå ihop ekonomiskt genom att hålla kostnaderna nere. När vi satt där så hände det att personer som sett våra telebilar utanför fiket kom fram och frågade om råd när det gällde telefoni. Det ledde inte alltför sällan till något vänsterjobb, med att spika telefontråd och montera jack i en lägenhet eller på ett företag.

På mornarna träffades vi apparatuppsättare på ett stamcafé innan vi åkte ut på vårt första jobb, något som gemene man naturligtvis reagerade på när det stod en fem till tio bilar utanför olika fik. Samtidigt som folk i allmänhet retade sig på att det skulle ta så lång tid att få sin telefon inkopplad eller flyttad. Det hände med jämna mellanrum att irriterade personer ringde till Televerket och påpekade att nu står det en massa telebilar utanför ett café. Vår linjemästare, Bilkalle ryckte ut och tog oss under förmaning.

Ryktet gick om att Bilkalle ”sprängt” ett tillhåll, och nästa morgon vi träffades på ett annat fik. Problemet var att vi under den här tiden hade trängt undan de flesta andra cafégäster som inte tyckte det var så trevligt med vår skargång. Och där stod caféets ägare utan gäster med en massa råvaror som de inte fick avsättning för.

Miljonprogramsområdenas riddare

Som apparatuppsättare fick vi tillträde i många sammanhang. Alla behövde ju telefon och var beroende av att vi kom och spikade telefontråd, monterade jack och kopplade upp linjen mot telefonstationen via det lokala kopplingsskåpet i kvarteret.
Jag vill minas att jag under en förmiddag drog telefontråd i ett gjuteri i Aspudden, och direkt efter kom jag till den paradvåning högst upp i ett av de höga punkthusen i Gröndal där änkan efter byggmästare Olle Engkvist skulle flytta in. Byggmästare Engkvist var den entreprenör som förverkligade miljonprogrammet i Gröndal.

Patinerad av fint damm från gjuteriet hejdade jag mig från att kliva in på den jättelika vita ryamatta som täckte hela rummet som påminde om en skybar, med utsikt över Gröndal. Konstaterade snabbt att jag borde åka till arbetscentralen för att duscha.

I dessa miljonprogramområden fanns det till stor del av små lägenheter, vilket bidrog till att genomströmningen var stor. Här flyttade det i stor utsträckning in unga personer som kunde glädja sig åt sin första lägenhet och sin första egna telefon. Även äldre personer som blivit änkor eller änkemän, som kanske sålt villan för att välja ett annat boende, fann en mindre lägenhet här. En hel del av dem behövde hjälp med att sätta upp allt från gardinstänger till att sätta samman möbler från Ikea. Här hade unga kvinnor hög prioritet, plus att det var svårt att inte hjälpa de äldre. Men unga män med tummen mitt i handen fick betala bra för att få hjälp. Eftersom tidsjakten var stor för att få ihop ackordet var det sällan tal om att hjälpa dessa personer under dagtid. Antingen så tog man det på väg till arbetscentralen eller senare på kvällen i synnerhet om det handlade om unga kvinnor.

Det blev en hel del kaffe som man blev bjuden på. Jag lärde mig snabb att innan jag tackade ja till kaffe, att slänga en blick mot spisen för att kontrollera att det inte stod en panna kokkaffe och puttrade på gasspisen. Runt LM Ericsons anläggningar vid Telefonplan bodde det många norrlänningar som körde med kokkaffe och risken var stor för att kaffepannan hade stått på spisen och puttrat under åtskilliga timmar. Men satte de på kaffet när man var där, tackade jag snabbt ja till en kopp kaffe. Nykokt kaffe i en gammal inkokt kaffepanna skulle det vara.

Det gick en historia om en apparatuppsättare som monterade några jack i en villa på Lidingö hos Monika Zetterlund. Om den är sann vet jag inte, men det påstås att han lyckades borra hål på en vattenledning så att vattnet sprutade. Med tummen för hålet skrek han till sångerskan att ringa efter en rörmokare. ”Det kan du göra själv”, skulle hon ha sagt och slängde åt honom en telefonkatalog.

Jobbet gav många viktiga kontakter

Vi apparatuppsättare hade enorma nätverk. På varje arbetscentral var vi cirka tio apparatuppsättare placerade. När man behövde komma i kontakt med någon hantverkare eller typ av tjänst, produkt eller någon form av kunskap frågade man sina kompisar på arbetscentralen, och det vara alltid någon som hade några intressanta namn.

Själv hade jag en liten svart anteckningsbok där jag antecknade alla kontakter som kunde vara nyttiga, som olika typer av hantverkare, portvakter och en mängd näringsidkare. Här fanns en hel del aktörer som ville hålla sig väl med televerkaren i distriktet. Och då var det svarta affärer eller bytesaffärer det handlade om att spika om ledningar på ett företag eller i en lägenhet. En värdefull kontakt var till exempel en anställd på ett stort lager hos en färggrossist. Det var 1572 Dahlström som kom i kontakt med honom. Han behövde lite telefoner och ville ha bolagets flyttningar av telefoner snabbt utförda. I gengäld fixade han färg åt oss. Eftersom vår organisation var så trög och att det inte fanns några konkurrenter, var det inte ovanligt att vi apparatuppsättare mutades för att få jobben snabbt utförda. Det hände att någon av grabbarna meddelade mig att det där jobbet på företaget X är utfört.
”Det fixade jag i går kväll. Du kan skriva jobbet som du gjort det, här är underlaget”.
Vi levde i symbios med bland annat portvakter, såg till att de snabbt fick sina telefoner flyttade och inkopplade, då låg vi bra till hos fastighetsägaren. Själv skaffade jag en lägenhet åt min bror genom mina kontakter.

För min del var jobbet som en viktig skola när det gällde att hantera och kommunicera med olika typer av människor. Jag kom in i många hem där jag fick massor av idéer när det gällde inredning och möblering. Fantasin var stor när det gällde att inreda de små lägenheterna med bland annat egenhändigt byggda sängar nära taket för att få plats med soffgrupper och skrivbord. Här kunde man också råka ut för personer med stor självhävdelse när de var i sin bostad. Men man lärde sig snabbt att bemöta dem med respekt och tiga ut dem.


Kapitel 2: Televerket – sekt eller företag

Flygbohemen Dan Anderson

En intressant kontakt var Flygbohemen Dan Anderson som var ökänd för att driva med myndigheter på olika sätt. En originell person som i stort sätt skaffat sitt flygcertifikat genom att göra dagsverken på sin flygklubb. Vintertid hade han sin husbåt liggande i en vik intill Beckers färgfabrik i Gröndal. På sommaren låg båten ute på Lovön där han bedrev en sjöflygstation.

Den gamla bilfärjan formades efterhand till en rymlig bostad och en plattform för flygbohemen Dan Andersons sjöflygstation. Här mellan träden i Gröndal.

Det var han som landade med sitt sjöflygplan i Harpsundssjön när stadsminister Tage Erlander satt i en eka tillsammans med Sovjetunionens regeringschef Aleksej Kosygin. Här fanns också ett stort antal poliser och folk från Säpo. Att ett privat plan landade mitt under detta pådrag med ett statsbesök var inte vad Säpo hade önskat. Dan Anderson var en klurig person som på egen hand studerat lite Juridik till husbehov, sedan den dagen han förlorade en rättegång på grund av att han inte förstod sig på det juridiska spelet. Att flyga över Harpsundssjön den här dagen var förbjudet men ingenting hade sagts om att landa på sjön.

Jag vill minnas att Dan var irriterad över att han som privatflygare inte fick tillstånd att flyga i Sovjetunionen. Han ville ta upp detta med Kosygin, och i varje fall skapa opinion.
Genom Dan Andersson kom jag i kontakt med gänget som bildat Svenska ballongklubben där han var en av delägarna.

På veckosluten hade vi uppvisningar och olika flygningar runt om i Sverige. Och på fredagskvällarna stod ballongklubbens bil, en Checker och väntade på mig utanför Televerkets lokaler vid Liljeholmen i Stockholm. Och på måndagsmorgonen lämnade man tillbaka mig på samma plats i ett något dekadent tillstånd. Vi var unga, levnadsglada och det var mycket fester.

Under en av juliveckorna samlades vi ballongfantaster i Gränna varje år. Det var som före och efter älgjakten.

I ballongklubbens galna värld

Vår ballongklubb drog till sig en del initiativrika kreativa personer med lite anarkistisk läggning. Några av oss var inblandade i Radio 88. En hemlig piratradiostation, där vi placerade sändare på olika hustak under söndagskvällarna runt om i Stockholm och dess förorter. Två av oss var anställda vid Televerket, samma företag som med hjälp av en mängd radioamatörer försökte pejla in oss.

Men detta upptåg tog en ände av förskräckelse. Det visade sig att några av de nya personerna i gänget var de terrorister som hade planer på att kidnappa det svenska statsrådet Anna-Greta Leijon och förvara henne i en trälåda. En trälåda som man kunde beskåda bland annat i kvällstidningarna. Norbert Kröcher var den drivande i ligan och ville hämnas terroristen Siegfred Hausner. Hausner som dog i tyskt fängelse sedan han utvisats för sin delaktighet vid terrordramat på Västtyska ambassaden i Stockholm 1975, då två ambassadtjänstemän och en terrorist dödades. Till en början var det spännande att placera ut våra sändare på olika hustak jagade av ett gäng radioamatörer. Men sedan när kvällstidningarna skrev om Radio 88 och terrorism, var det lite väl spännande.

Mannen med den svarta Saaben

I sitt något irriterade tillstånd kom Pelle på att han körde alldeles för fort på den slingriga vägen. Han hade hängt upp sig på att John var förbannad. Nej, förbannad kanske var fel ord. John blir inte förbannad med utbrott och anklagelser. Han hade tigit ut honom, som för Pelle kändes plågsamt. Om han ändå hade bett mig fara åt helvete, tänkte han, något som kunde hanteras lättare, grabbar emellan.

Saken var den att Pelle hade modifierat screentrycket på klubbtröjan innan den gick i tryck. Detta utan att rådgöra med John, som var ordförande för Svenska ballongklubben. Pelle var nu på väg till en sjöflygstation som drevs av flygbohemen Dan Andersson, en av grabbarna i klubben. Småaktigt av John att hänga upp sig på att jag flyttat motivet fem centimeter på klubbtröjans tryck, tänkte han. Anledningen var att bilden på klubbens varmluftsballong då hamnade på rätt ställe förhållande till hans flickväns bröst. En liten höjning på fem centimeter fick på något sätt ballongen att lyfta. Men något lyft blev det inte för ordförandes flickvän.

Några dagar senare. Det är höst, året är 1971. En svart Saab körs in i snåren och parkeras utom synhåll från vägen. Föraren som är ensam ställer sig vid sidan av bilen, knyter upp slipsen, av med kostymen efter att ha sparkat av sig skorna. Tar snabbt på sig ett par jeans och en ledig tröja. När han går mot sjöflygstationen kontrollerar han att bilen inte syns från vägen, eftersom han har släckt, vänner och affärsbekanta på Mälaröarna. De ska inte ska behöva fundera över att hans bil står vid sjöflygstationen.

Mannen i den svarta Saaben kommer regelbundet till Dan för att få lite frid och prata av sig. Eller rättare sagt lyssna på Dans berättelser om sitt i hans tycke lite annorlunda liv. Också mycket beroende på att Dan inte var en lika bra lyssnare som berättare. De drack förmodligen the med rostat bröd, eller rättare sotat bröd. På husbåten fanns det ingen el, något som resulterade till att Dans brödrost bestod av ett antal svetstrådar korslagda över en låga på gasolspisen.

Jag vill minnas att Dan nämnde att hans besökare tyckte det var jobbigt med de krav han ställdes inför, i och med hans position inom affärsvärlden. Han upplevde sin situation som mycket påfrestande, och ville helst byta med Dan. Hur mycket allvar som låg bakom, kan man bara spekulera om. Men han lär ha sagt ”Du har det bra du”, med en stor suck. Han uppfattades som en skygg person som kanske var lite imponerad av det spontana liv Dan levde. Själv färdades han i en Saab som han låtit lackera svart. Han ville helt enkelt inte göra för stort väsen av sig. Det var nog inte många som kunde tänka sig att Marc Wallenberg, kronprins till Wallenbergarnas finansimperium åkte omkring i en Saab 96, en typisk ”Svenssonbil”.

Den 19 november 1971 fann man honom död vid sin svarta Saab, 47 år gammal. Han tog sitt liv med hjälp av ett jaktgevär. Även om det är troligt att han dog den 18 november, bestämdes den officiella dödsdagen till 19 november 1971, den dag då han hittades död. Hans anhöriga valde bort den 18 november som dödsdag, samma datum som dynastins grundare André Oscar Wallenbergs föddes. En viktig dag för familjen som firades stort. Enligt Marcus Wallenberg kunde hans sons långvariga förkylning och medicinering med sulfadroger varit dödlig. En annan anledning ansågs vara depression.

Blev något av en martyr

Varje morgon och kväll samlades vi apparatuppsättare vid fikabordet på arbetscentralen, där vi överträffade varandra med historier om kvinnliga erövringar. En eftermiddag berättade en av kamraterna mycket lågmält om något hemsk han hade varit med om. Hela gruppen lyssnade andäktigt till hans historia och vi tyckte synd om honom. Han var något tystlåten till sin läggning och hörde inte till dem som skröt om sina erövringar. Hans uppdrag var att montera ett antal telefonjack i en lägenhet på Sparbanksvägen i Hägersten.

Han ringde på dörrklockan, men det tog någon minut innan dörren öppnades. Det visade sig att ett gäng universitetsstuderande tjejer i 20-årsåldern som låg nakna och solade på balkongen. Snabbt tog de på sig något och släppte in honom. Men efter ett tag tyckte de att det var löjligt att sola med kläder på, bara för att det var en televerkare i lägenheten, och klädde av sig. De gick nakna fram och tillbaka mellan kök och balkong för att hämtade mer kaffe, och passerade honom där låg han och spikade telefontråd efter golvsockeln. Alla vi montörer var överens om att så gör man inte mot en apparatuppsättare i sin bästa ålder vid kungliga Televerket. Jag fick en känsla av att han från den stunden blev något av en martyr.

Jobbade på Ackord

Jobbet som apparatuppsättare var fritt. Till en början gällde det att köra flakmoppe, men så småningom blev det skåpbil. I mitt fall en Volvo Duett. Men friheten skulle dokumenteras minutiöst genom ett ackordssystem där varje moment, åtgärd och skruv som användes skulle dokumenteras i ett ackordshäfte i A5-format med uppskattningsvis 20–30 sidor.

Här var uppfinningsrikedomen stor för att tjäna så mycket tid och pengar som möjligt genom att finna olika typer av genvägar. Vi lärde oss snabbt av de mer rutinerade grabbarna hur man skulle gå tillväga för att jobba snabbt och tjäna mer pengar.
Ett sådant var att spotta på skruven när det gällde att montera jack på putsvägg istället för att ta fram borrmaskin och använda plastplugg. I och med att man spottade på skruven fick man skruven att rosta fast i putsen, och allt såg ut att vara i sin ordning.

Vid ett tillfälle när jag jobbade i en gammal fastighet med få eluttag, behövde jag en förlängningssladd. Att gå till bilen för att hämta en sladdvinda skulle försämra min förtjänst. Snabbt skalade jag av ändarna på en tunn telefontråd och petade in den i eluttaget. Började borra ett hål i väggen mellan rummen. Men avbröts av en förvirrad kvinna som lindat in sina fotleder med min olagliga och provisoriska tunna telefontråd. Den höll nu 220 volt något som den inte var avsedd för. Hoppsan sa jag smått skräckslagen och slet ur teletråden ur eluttaget. Hoppsan tänkte jag som läst alldeles för många deckare. Vad skulle jag gjort om tanten dött på fläcken på av grund hjärtsvikt? Agerat som personer i de pocketdeckare jag läst, ringt efter en ambulans och konstaterat att den gamla kvinnan helt plötsligt bara fallit ihop.

Granis bravader

Janne Grankvist, Granis, var känd för att hamna i olika spektakulära situationer som han berättade om med en stor inlevelse under morgonfikat. Vid ett tillfälle hade han varit på Rolandshovs sjukhus, som vid den här tiden var ett mentalsjukhus. Där skulle han montera en telefon på en expedition för en sluten avdelning. Under arbetets gång kom det fram en patient och frågade vad han höll på med.
Han förklarade att han var televerkare. ”Jaha, i förra veckan var det en som trodde att han var Napoleon, men det tog det snabbt ur honom ”, sa patienten.
– Han sa det på ett så övertygande och trovärdigt sätt, sa Granis, att jag helt plötsligt fick för mig att här kommer jag att få stanna. Kommer de att tro mig, frågade jag mig själv.
– Jag blev så osäker så jag bad om att få gå ut en sväng för att få en nypa luft, för att få bekräftelsen på att de verkligen betraktade mig som televerkare.

Vid ett annat tillfälle när Granis kom körande på sin flakmoppe tog en vindby tag i hans skärmmössa som hamnade på vägbanan. En ung man med Volkswagen av modell ”Bubbla” lyckades pricka mössan med ett av framhjulen efter en avsiktlig manöver, och triumferade genom att sträcka båda armarna i luften. Granis blev förbannad, gasade sin tunga flakmoppe och körde avsiktligt rakt in i bilen bakifrån, och hamnade själv delvis på bilen tak. Eftersom den här bilmodellen hade motorn bak blev resultatet att Granis flakmoppe delvis krossade motordelar i bilens motorrum, och bilen fick bogseras därifrån.

För att inte nämna hans bravader när han skulle montera telefon till en bastufirma på Kungsgatan i Stockholm. Granis hade fått nycklar till lokalen under fredagen för att kunna komma igång med arbetet på måndag morgon. Men på lördagskvällen tog han med sig några kompisar, tjejer och öl, för en bastukväll. Oturligt nog hade en av företagets chefer kommit på samma idé. Där satt Granis och hans gäng nakna i bastun när chefen och hans glada sällskap överraskande dök upp.

Var inblandad i Norrmalmstorgsdramat

En del av oss televerkare var krigsplacerade genom Televerkets driftvärn som var en del av hemvärnet. Vi deltog i olika typer av övningar och vi var några i min grupp på jobbet som tävlade i fältskjutning med K-pist och mausergevär. Det resulterade till att jag hade både K-pist och gevär plus cirka 500 skott hemma i min lilla etta på söder. Förvaringen av dessa vapen var lite problematisk eftersom slutstycken skulle förvaras i låst skåp. Hade inga låsta skåp och dessutom kunde man med enkla verktyg bända upp dörren till lägenheten.

Inför en resa med ballongklubben till Etiopien valde jag att lämna in mina vapen till försvarsgruppens förråd på Jakobsbergsgatan. På väg dit körande med min televerksbil Kungsgatan ned mot Stureplan stod där en polis och dirigerade trafiken mot Sturegatan. Jag vevade ned rutan och upplyste honom om att jag skulle svänga första höger upp mot Televerket. Efter att jag hade sneglat på filten som låg över mina vapen och de 500 skotten. OK, sa han och släppte fram mig. Det jag då inte visste var att orsaken till att man inte fick svänga höger in på Birger Jarlsgatan var att det så kallade Norrmalmstorgsdramat pågick för fullt. Norrmalmstorgsdramat var ett gisslandrama som utspelade sig runt dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, 23-28 augusti 1973.

Vårt ballonggäng firade julen 1993 på Carl-Gustaf von Rosens kaffeplantage söder om Bonga i Etiopien. Här fick vi vara med när han hjälpte några ledare från en by att projektera en flygplats.
Vi hade förmånen att fylla ballongen inför Haile Selassie vid hans enkla boning. Problemet var att vi inte kunde få tag i protangas, utan butan. Det innebar att verkningsgraden var usel eftersom tuberna var kalla. Vi fick värma upp dem i ett av hans badkar.
Dan Andersson återvände till Etiopien för att hjälpa Carl-Gustaf von Rosen att flyga ut läkemedel och förnödenheter till avlägsna områden. Det här vykortet var det sista jag fick av honom. Han krockade med en stor fågel och störtade.

1970-talet en brytningstid

Allt var inte som förr – mycket förändrades under 1970 – talet och alla hängde inte med. Detta gällde inte minst Televerket och dess chefer. En av montörerna ville ha ledigt, men hans linjemästare vägrade honom ledigt eftersom det skulle se illa ut i hans statistik. Bara två timmar, vädjade montören och försäkrade att han bara skulle ta en sväng till stadshuset för att gifta sig och sedan är jag tillbaka i jobb igen. Då blev hans chef alldeles till sig. ”Kommer aldrig på fråga, ska du gifta dig ska du minst vara ledig hela dagen, och ni ska väl åka på smekmånad. Det gjorde frugan och jag”.

Även Stockholms innerstad med omgivningar förändrades. Systembolaget skulle lämna Reimersholme för att ge plats för bostäder. Ett ryckte gick om att de sålde ut trätunnor som man använt till lagring whisky. Köpte man en sådan tunna och hällde vatten i den kunde man få ut ett antal liter whisky. En av grabbarna kom över några tunnor. Men frugan gav honom ett ultimatum ”Tunnorna eller mig”.

Jobb på den militära staben på Skeppsholmen

De som skötte kontakterna för den militära staben på Skeppsholmen var intresserade av att Televerkets folk skulle trivas hos dem, och snabbt höra av sig så fort det fanns en arbetsorder skriven. Därför fick de apparatuppsättare som hade jobb att utföra på staben förmånen att bli bjudna på lunch i officersmässen. Ove och hans kompis delade gärna upp jobben så att de befann sig nära Skeppsholmen vid lunchtid. Han var intresserad av människor, iakttog olika personligheter och kommenterade deras maner och uttryck.

Ove konstaterade att officerarna på mässen hade ett speciellt maner när de kom till mässen och hängde av sig sina ytterkläder. Han studerade deras sätt att sträcka sig på ett speciellt sätt när de la sin skärmmössa på hatthyllan för att sedan ställa sig framför spegeln, räta på ryggen, dra lite i kavajens på båda sidor och rätta till slipsen. Göra en vridning med ett rejält avstamp, för att sedan med bestämda steg gå in i matsalen.

Televerkarna gjorde på samma sätt med sina skärmmössor och televerksuniformer för att sedan med bestämda steg tåga in i matsalen. Detta uppskattades inte, de hade gått över en gräns och var inte längre välkomna till officersmässen.

Stålis – en personlighet som cheferna hade svårt att hantera

Benne Stålgren, Stålis var en klurig kille, som var väldigt rak i sitt agerande. Trots att han i sina djupa ögonblick kunde uppfattas som en filosof. Han inledde ofta sina provokationer lite underfundigt med filosofiska utsvävningar. På ett självsäkert sätt konstaterade han att det var helt naturligt att han kallades Stålis eftersom han var osårbar. Medan en av cheferna menade att hans enda likhet med Stålmannen var rost i kalsongerna.

Han var vetgirig och backade inte för att utmana och provocera sina och andras chefer. Hans djupa funderingar upplevdes ibland som ett hot för våra chefer, eftersom de inte kunde hanterar honom intellektuellt. Hans specialitet var att inleda ett något flummigt resonemang som för många lite oväntat utmynnade i ett problem i vår organisation, eller en bekräftelse på ett våra chefers ledarskap vilade på bräckliga grunder. Han var specialist på att få våra chefer att måla in sig i hörn. Det resulterade i att man på olika sätt försökte sätta krokben för honom.

Av en tillfällighet kom Stålis på att personalen på Televerkets verkstad nere på Barnängsgatan på söder under arbetstid snickrade kontorsmöbler åt våra chefer, som de inte tog betalt för.
”Nu har vi dem, sa Stålis. Nu har vi de djävlarna på spettet. Och nu gäller det bara att elda lååångsamt och fööörsiktigt, sa han med eftertryck, med sitt stora karakteristiska flin. Ett flin som inte alla gillade. Det var något brutalt över hans breda leende, samtidigt som det utstrålade en genuin ärlighet. Vid ett tillfälle muttrade en av cheferna. ”Den jäven får säkert öronvax i mungiporna när han ler”.

När jag sedan träffade Stålis under året 2007, talade vi om den fantastiska utvecklingen inom telekommunikationsområdet som vi har varit med om. Han berättade då ett hans äldsta son som var en riktig datanörd hade varit med om att utveckla telefonstationen AXE. Redan när han var relativt ung, tjänade han mycket bra, men hade varken bil eller körkort. Han var irriterad över pappans lite äldre bil och bestämde sig för att köpa en ny Volvo åt honom.

Bilförsäljaren berättade senare för Stålis att någon sådan kund hade han aldrig tidigare haft. När det inför bilköpet vad dags för provkörning, beordrade sonen bilförsäljaren att köra. Själv satte sig den unge mannen sig i baksätet. Stålis berättade också att han åkt på pumpen när hans yngste son hade presenterat honom för sin nya sambo. I god gammal vana hade Stålis stövlat på med att fråga vad en sådan liten söt flicka jobbade med. Svaret kom snabbt, ”Jag är doktor i nationalekonomi, och vad jobbar en sådan äldre trevlig man med”. ”Skit i det du”, svarade Stålis med glimten i ögat.

Massageinstitut som förtäckta bordeller

Under 1970-talet blomstrade verksamheten för massageinstitut i Stockholm. Dessa förtäckta bordeller annonserade i DN, med telefonnummer. Jag vill minnas att dessa annonser vissa dagar tog en hel sida i anspråk. Detta var innan tabloidernas tid, då en sida var betydligt mycket större. Under den här tiden innan mobiltelefonins intåg var det fast telefoni som gällde. Och här gällde det för de olika aktörerna som drev dessa institut att snabbt få in en telefon. Och det var inte alltid så lätt att få telefonen inkopplad så snabbt som abonnenten ville. Här blev vi apparatuppsättare uppvaktade av dem som drev dessa förtäckta bordeller.

En dag ringde mig en kille som drev en akvarieaffär i Gröndal, och frågade om jag ville hjälpa en tjej som han kände med att flytta ett telefonjack. Jag fick uppfattningen om att hon drev någon form av verksamhet, damfrisering eller liknande, kände till att han hade många bollar i luften, men inte att han hade ett stort antal poseringsateljéer. Ringde henne och frågade bland annat om det handlade om ett företag, för att veta om jag skulle komma på dagen eller på kvällen. Hon drog lite tveksamt på svaret. ”En poseringsateljé, frågade jag snabbt. Ja, svarade hon förlösande som om hon blev lättad över att jag var med på noterna. Jag ringde på dörren till en liten lägenhet på Söder nära Långholmen. Släpptes in av en av de två tjejerna som jobbade där. Hon bad mig sätta mig ned och fika medan hennes kompis tog hand om en kund i det rum det nya jacket skulle sitta. Så småningom släpptes jag in i rummets unkna luft för att utföra mitt jobb.

Det var inte helt riskfritt att jobba som apparatuppsättare. Vid ett tillfälle gick jag på ett tak till ett inbyggt kontor i en industrilokal i Årstadal. Tog för givet att det var ett tak som man kunde gå på. Överraskande nog visade det sig vara ett gipstak. När jag var klar satte jag samman fötterna och tittade mig omkring för att se om jag hade fler verktyg att plocka med mig. Då hände något snabb som jag inte räknat med. Dittills hade jag tydligen lyckats gå på reglarna. Men när jag satte samman fötterna hände något. Golvet gav vika och jag hamnade i en liten toalett i anslutning till ett kontor. Med armbågen slog jag sönder toalettlocket och med kroppen drog jag ned tvättstället. Resultatet blev att vattnet sprutade åt alla håll. De som jobbade på detta lilla kontor blev förskräckta. Först hörde de en ett brak, sedan öppnades dörren och ut kommer en vettskrämd person omgärdad av en vattenkaskad.

En sak jag inte förstod, det var nu det farliga började. Fysiskt var jag i stort sett oskadd, frånsett en djup reva i skinnet på 5 centimeter från den ena bröstvårtan. Psykiskt var jag inte riktigt OK. Rusade ned till min televerksbil och körde i rasande fart mot Regeringsgatan och verksläkaren. Där jag i min bilkörning förenade fördelarna med höger- respektive vänstertrafik efter vad som för tillfället passade bäst, och när det gällde färgen på trafiklysen så var jag också mycket flexibel. Väl uppe på läkarmottagningen såg en sköterska till att lugna ned mig. Konstigt nog var det ingen ordningsmakt som reagerade, inte ens lapplisorna hade reagerat för mitt idiotiska sätt att parkera bilen.


Kapitel 3: Televerket – sekt eller företag

Klyftan mellan Televerkets centralförvaltning, CF och oss apparatuppsättare var stor. I vardagligt tal gick CF under namnet Centraförvirringen. Jag vill minnas att det kom ett förvaltningsmeddelande från CF som fick oss att skaka på våra huvuden och småle. Innehållet var ”Handmikrotelefon får nu även kallas luren”. Mina kamrater som jobbade som apparatuppsättare på CF kunde berätta de mest fantastiska historier som bekräftade hur dumma byråkraterna på CF var.

I början av 1980-talet trimmade Televerket sin logistik och fasade ur alla lokala förråd. Nu skulle det finnas ett enda förråd i hela Sverige. Det skulle inte heller finnas några ekorrförråd i montörernas bilar. Och såg till att montörerna inte hade fler telefoner i bilen än vad som stämde överens med deras arbetsorder. Logistikerna hade kommit fram till att om det uppstod ett akut behov av en telefonapparat så sände man den per flyg från centralförrådet. När de gick ut med detta var inte pedagogiken den allra bästa. För gemene man ute på fältet gick detta inte ihop. De tyckte att det är väl bättre att de hade ett ekorrförråd i bilen istället för att behöva sända en enda telefonapparat via flyg, med de kostnader som detta skulle föra med sig.

Det var trögt att få Televerket att satsa på kvinnliga montörer. Till en början skyllde verket på att det var problem med omklädningsrum om man skulle öppna för kvinnliga montörer, och att tjejerna inte skulle kunna freda sig mot män som skulle se dem som könsobjekt. Men det var ju argument som inte höll i längden.

På något sätt var vi televerksanställda som en enda stor familj. Med en stor trygghet med att jobba i ett stabilt företag som skulle finnas för evigt. För alla måste ju ringa via våra kablar, eller?

På min tid var kvinnorna hänvisade till att jobba som dirigenter, och på dirigeringen rådde ett förödande kvinnoöverskott. Så personalfesterna var räddade. Dirigenten var en länk mellan abonnenter och montörer. Hon fördelade jobben till respektive montör och underrättade abonnenten dag och tid för besök av en apparatuppsättare.

Televerket var en bra arbetsgivare med en personalstyrka som var ganska homogen, med väldigt få personer som stack ut. Det var inte ovanligt att man krattade i manegen för sina barn och andra anhöriga för att underlätta för dem att få anställning vid Televerket. Vilket bidrog till att det förekom en viss ”inavel”. Man fick vara försiktig när man talade med någon och uttalade sig kritiskt om någon annan. De kunde vara gifta, sambo eller släkt. Den som hade en utländsk bakgrund hade svårt att få anställning på grund av att Televerket hade en mycket strategisk roll när det gällde totalförsvaret.

– De är inte ens dåliga byråkrater

I slutet av 1970-talet jobbade kille som hette Gunnar som dirigent vid Televerket i Uppsala. Chef för hans avdelning var en kille som gått den långa vägen från montör till chef, och enligt Gunnar saknade han en del teoretiska kunskaper som en ledare bör ha. Denne chef blev senare med en viss framgång marknadschef för Uppsala Teleområde, som då var en organisation med drygt tusen anställda.

Gunnar hade tidigare studerat på Uppsala universitet, men tagit några sabbatsår. Han var mäkta förvånad över hur lite kunskap och erfarenheter en del chefer hade. ”De är inte ens dåliga byråkrater”, konstaterade han.

För att pigga upp sin närmaste chef skrev han ett byråkratiskt motsägelsefullt brev fullt med omständliga byråkratiska meningar som mynnade ut i ett moment 22. Han uppfann en ny myndighet som avsändare, med den tryggheten att inte ens Regeringskansliet kände till alla myndigheter som existerade.

De som jobbade på dirigeringen, de flesta kvinnor, kunde se hur deras chef bakom glasrutan våndades, med suckar och ett frenetiskt kliande i hårbotten. Chefen var omtyckt, de tyckte synd om honom. Ett nytt brev sändes. Lika byråkratiskt omständligt och motsägelsefullt som det första. Men med en knorr på slutet där han fick beröm för att ha is i magen och inte agerat överilat. Kliandet i hårbotten upphörde och chefen blev åter lugn och harmonisk.

För mig som fostrats i denna speciella företagskultur var Televerket mer än ett telefonbolag. Ett trivsamt företag med en lojal personal med en stor självkänsla. Fick ibland känslan av att Televerket mer liknade en sekt där alla strävade åt samma håll och tillbad samma gud, men fan vet vilken. Och man behövde inte anstränga sig allt för mycket för att sticka ut.
Vid ett tillfälle då jag tillfälligt var utlånad till dirigeringen för växelavdelningen upptäckte jag vid sängkanten en tidig morgon att jag inte hade några rena strumpor. Men däremot två udda i konstaterande färger. Efter något övervägande valde jag de udda stumporna, och det tog inte lång tid innan någon på jobbet reagerade. Jag förklarade då mitt dilemma, rena i olika färger eller smutsiga strumpor i samma färg. Men han gav sig inte utan idiotförklarade mig med hög röst så att alla i lokalen hörde. Då gick jag till attack. ”Så du menar att du skulle välja de smutsiga strumporna”. Då blev han tyst.

Att jobba som personaltidningsredaktör och presskontaktman för ett monopolföretag hade sina utmaningar. Bland våra chefer fanns det en stor rädsla och oro inför kontakter med journalister

Kunden i centrum var ett mantra inom näringslivet. När det gällde Televerket hade jag ibland en känsla av att organisationen var bättre på att ta hand om personal än kunder.
I botten låg naturligtvis vetskapen om att abonnenterna inte kunde vända sig till någon konkurrent, eftersom Televerket hade monopol på telekommunikationstjänster i Sverige.

Det intressanta var också att det inte alltid fanns någon direkt koppling mellan nöjd kund och intäkter. Vissa av verkets tjänster saknade kostnadstäckning och var rena förlustaffärer. Ett exempel var en ringklocka för utomhusbruk där tillverkningskostnaden låg på nästan tusen kronor, eftersom det var gediget hantverk. En kostnad som man naturligtvis inte kunde ta ut. Men det spelade ingen roll eftersom man tjänade sina pengar på en fast teleavgift och en rörlig del som var baserad på markeringar från telefonsamtal. Lite skämtsamt kan man säga att de missnöjda kunderna var de mest lönsamma eftersom de genererade markeringar när de ringde för att klaga.

För att hävda sig med det privata näringslivet inför sin bolagisering satsade Televerket på trainee, och inte allt för sällan kom dessa personer direkt från något av universiteten.
Från min roll som informatör var det intressant att från sidan betrakta dessa unga inbrytare och deras relationer med det gamla gardet. När jag talade med en av cheferna för Uppsala teleområde om detta, berättade han att en ung kvinnlig ekonom som kom direkt från universitet arbetade medvetet eller omedvetet på att mobba en kvinnlig ekonom som jobbat på avdelningen ett 20-tal år. I samband med bolagiseringen hamnade kvinnan med lång erfarenhet från Televerket bland de övertaliga. Den kvinnliga ekonomen som kom direkt från universitetet fick sedan en hög befattning inom TeliaSonera.

Så här i backspegeln kan man konstatera att företagsledningen borde vara mer observanta på de spänningar i organisationen som uppstår när man blandar företagskulturer.

Den gamla televerkskulturen spelade dem ett spratt

En ung nyanställd ekonom som hade läst statistik och förhandlingsteknik på hög nivå, hävdade att hans fältsektion borde investera i en egen grävare med en anställd grävmaskinist, istället för att köpa tjänster. Han lyckade driva igenom en lösning som efter företagsekonomiska aspekter kändes helt rätt. Men här spelade den gamla televerkskulturen dem ett spratt. Med ett starkt fack bakom sig åberopades grävmaskinistens rätt till en fält- och nätutbildning eftersom han jobbade med fältverksamhet. Resultatet blev att grävmaskinen stod still under de månader som utbildningen varade.

Visst var Televerket ett statligt verk med generaldirektör som alla andra verk och vad som där hör till. Men Televerket och dess byråkrati genomsyrades av teknikens synsätt eftersom en stor del av cheferna hade en teknisk utbildning i botten.

Någon gång i mitten av 1980-talet stod jag i en bar någonstans i Göteborg i samband med Personaltidningsföreningens höstkonferens. Några av de andra in informatörerna jobbade också inom Televerket och jag vill minnas att där också fanns någon som jobbade med information inom Volvo. Vi kom fram till att det var skillnad på byråkrater och byråkrater. Kollegan från Volvo intygade att det inte bara var i statliga verk man kunde träffa på dem. Framförallt konstaterade han att de byråkrater som var tekniker i grunden var styrda av en viss logik hämtad från kopplingsscheman och naturlagar. Medan en byråkrat med en bakgrund som ekonom hade större utrymme för att trixa med förutsättningarna.

Rent geografiskt var Televerket indelat i 24 teleområden med en teledirektör på topp. Att styra ett teleområde var inte det lättaste eftersom facken hade en mycket stark ställning och kunde sätta grus i maskineriet för strategiskt viktiga beslut som inte föll facket i smaken. Det resulterade bland annat till att man inte lyckades sparka personer som borde fått sparken. Då myntades begreppet de levande döda som satt av sin tid på sina rum utan att få några uppgifter.

Under min första tid som informatör inom Uppsala teleområde, började där i augusti 1978, hade Stadsanställdas förbund, SF, inom Uppsala teleområde en ordförande som styrde och ställde. Ibland var det rena farsen under ledningsgruppsmötena när han provocerade teledirektören och i stort drev med honom.

Att jobba som informatör- och personaltidningsredaktör under 1980 – talet var tufft. Vi informatörer hade en svår mellanställning. I synnerhet för dem av oss som hade en bakgrund som journalist och saknade förankring i de lokala nätverken. Förståelsen för journalister var nästan obefintlig.

När det gällde den externa informationen piggade vi upp våra mediarädda chefer med att skriva egna insändare till den största dagstidningen. Ett sätt att förekomma irritation och frågor som vi anade skulle komma i takt med att telefonin byggdes ut. Vi var tacksamma att ingen tog kontakt med den äldre kvinnan i stadsdelen Eriksberg, som av en ren tillfällighet råkade vara en moster till min kollegas fru. På så sätt kunde vi parera en del giftiga frågor från början utan att hamna i självförsvar.

Ett problem som vi fick på halsen var en situation som inte hade varit så lyckad om sanningen om denna händelse hade kommit ut. I samband med ett arbete på den så kallade överdragsstationen i Uppsala ville montörerna lyssna på radiokanalen P3. Men lyckade koppla bort alla P3-signaler för Sverige norr om Uppsala. Vi informerade olika medierna om att Televerket var tvungna att koppla ur trafiken en kort stund i samband med ett utvecklingsarbete.

När det gällde personaltidningen för Uppsala teleområde så hade vi en policy som innebar att personaltidningen skulle verka för en fri och öppen debatt. Vilket vid några tillfällen stötte på patrull när vi tog ut svängarna. Vår kollega på Aftonbladet Sigvard ”Sillen” Lindström råkade ut för en delikat situation. Som personaltidningsredaktör backade han inte en millimeter när det gällde att verka för att personaltidningen skulle verka för en öppen och fri debatt.

En dag kom en av tjejerna från kvinnoredaktionen och frågade om han var fri från allt var censur heter när det gäller publicering för Aftonbladets personaltidning.
– Självklart, svarade Sillen självsäkert.
– Detta vill jag att du publicerar, säger hon, och tar upp ett skrynkligt papper.

Deras redaktion hade fått ett anonymt brev. På pappret står det något i den här stilen ”Det enda tillfälle då en kvinna ska öppna truten är när hon suger kuk”.
– Det var som fan, sa Sillen, och kliade sig i hårbotten.

Efter mycket övervägande valde han att fotografera lappen och publicera. Hans största bekymmer var hur hans stolta 80-åriga mor skulle reagera. Han besparade henne detta genom att med ett rakblad skära bort den aktuella sidan. Men på herrtidningen FIB-Aktuellts redaktion jublade man, och ville skriva om detta. Sillen vädjade till dem att ge fan i att skriva, och menade att det i så fall skulle bli dödsstöten för en fri och öppen debatt i Aftonbladets personaltidning. Konstigt nog gick de honom till viljes.

Som informatör fick jag erbjudanden att vara med i olika typer av arbets- och referensgrupper. Men tackade nej till det mesta med undantag för energispargruppen. Tänkte att det kan väl inte vara kontroversiellt. Men gruppen råkade ut för Rövar-Bosse. En ökänd arbetsledare som var fackligt aktiv, och kunde vara facket och Televerket på en gång om det skulle behövas. Omdömet i facket var, ”Han är i alla fall en bra förhandlare”.

Med tiden blev Rövar-Bosse en informell ledare som personer på alla nivåer tog hänsyn till, eftersom man aldrig visste hur han skulle agera. Det kom till energispargruppens kännedom att hans montörer i samband med lunchen åkte från alla håll och kanter runt Uppsala tillbaka till arbetscentralen i Fyrislund, ett industriområde nära dåvarande E4:an. Där åt de lunch ur medhavd matlåda och spelade kort. Vi menade att man inte hinner åka till och från arbetscentralen, äta och spela kort på en halvtimme. Dessutom genererar det drivmedel i onödan. Rövar-Bosse blev förbannad och mobiliserade hela personalstyrkan och facket mot oss, och något stöd från ledningen fick vi inte.

Själv råkade jag ut för att Rövar-Bosse som anklagade mig för utpressning och jag kallades till Teledirektören för en förklaring. Jag skulle ha hotat ”hänga ut” honom och fackliga förtroendemän i personaltidningen. Det fanns ju ingen som helst grund i detta. Rövar-Bosse hade försökt övertalat sin fackföreningsordförande att ljuga och vittna mot mig. Men ordföranden vägrade eftersom detta enbart var något som Rövar-Bosse hade kokat ihop.

När det var som tuffast behövde jag någon att tala med, någon god lyssnare. Och där var Telekommissarie Ekström min räddning. I synnerhet de kvällar jag hade tagit ett antal öl med grabbarna, för att gena på väg hem och passerade telekommissarie Ekströms tillhåll. Han fanns alltid tillhands. Där stod jag och berättade för honom vilka bekymmer jag hade för tillfället. Någon bättre lyssnare än Ekström kan man inte tänka sig. Han fick mig att tala ut och jag blev aldrig avbruten. Vi kom varandra ganska nära, men eftersom det på gravstenen saknades förnamn tilltalade jag honom telekommissarie Ekström. Eftersom det stod så på stenen. Han tröstade mig med att det inte var bättre förr.

För Televerket var det naturligt att i stor utsträckning göra allt med egen personal. Dess personaladministratörer visste hur man skulle gå till väga när man anställer folk, att köpa tjänster var inte lika självklart. Det blev dyrt att köpa tjänster eftersom det belastade den enskilda gruppens konto. Medan de anställdas löner låg på ett annat konto och påverkade inte arbetsledarens handlingsfrihet.

Östhammar hade en idérik linjemästare, Bosse Nilsson, som drev igenom ett försök med att spränga stolphål. Mycket effektivt, som ett borrat hål med de rätta måtten. Många av oss var till en början mycket skeptiska. Mycket praktiskt om man bortser från alla rigorösa bestämmelser som hantering av sprängmedel är omgärdat med. Rötskadehundar var något som Televerket använde sig av, där hundarna luktade sig till rötskadade stolpar. Vill minas att hundförarna råkade ut för något byråkratiskt krångel med redovisning av hundarna. De var ju individer men inte anställda.

Ungefär i samma veva som kungen och Sylvia gifte sig jobbade jag som planerare för stora abonnentväxlar och hade ett stort jobb på en storbanks huvudkontor snett emot slottet. Min uppgift var att planera in tusentals anknytningar i de nya lokalerna och beställa materiel och telefoner, som skulle vara på plats för Televerkets montörer. Kontaktman från bankens sida var en före detta televerkare, Svempa. Han var mycket svag för alkohol och bjöd ofta på lunch när vi hade våra så kallade planeringsmöten. Själv tog han minst två stora starköl till maten vilket gjorde att dessa genomgångar kunde bli muntra och en aning förvirrade. Han avslutade alltid med att konstarea att ”Det här fixar du Rydell”.

Svempa och jag kom på god fot, inte minst eftersom jag fick ett antal luncher på fina ställen. För att visa sin omtanke för mig och sin tacksamhet för att jag såg till att jobben blev utförda ville han belöna mig ytterligare. Jag fick förtroendet att få adressen till en prostituerad där banken hade någon form av serviceavtal. Jag skulle säga att jag jobbade med Svempa på banken, så fick jag åtnjuta bankens rabatter. Något som min flickvän och jag hade mycket roligt åt, och hon kände inte någon större konkurrens.

Erik Sjöberg var då i början av 1970-talet i sextioårsåldern medan vi andra planerare var 25–30 år yngre. Erik berättade för mig att han börjat sin bana vid Televerket direkt efter skolan som telegrambud. På den tiden hade Stockholm ett väl utbyggt nät av spårvagnar. För att kunna hoppa av spårvagnen mellan hållplatserna direkt utanför rätt adress, hade telegrampojkarna utvecklat en speciell teknik med fötterna. De tog mark i likhet med hur fotbollsspelare tar ned en boll och gör en dämpning. Något som jag inte lyckats att få bekräftat av någon annan.

Vi planerare och projekterare hade inte egna tjänstebilar utan var hänvisade till en bil pool som var Öbergs skötebarn. Öberg var en excentrisk kille med en bakgrund som montör på nätsidan. Han hade gjort det ödesdigra misstaget att jobba med stolpskor uppe i en stolpe utan säkerhetslina. En lina som skulle hindra honom att falla bakåt och bli hängande i hälsenorna upp och ned. Om han hade jobbat utan lina eller på något sätt missat att fästa den på nytt efter att ha passerat en regel, vet jag inte. Men han blev i varje fall hängande.

Vi som har klättrat i stolpar med stolpskor har stor respekt för de säkerhetsanordningar som finns till bud. Såg först senare att killen på bild inte har sin säkerhetslina runt stolpen. Ramlar han bakåt blir han hängande i hälsenorna.

Hans uppgift var i början av 1970-talet att hålla i växelavdelningens bil pol, se till att bilarna var i trim och ordna bokningarna för oss när vi var behövde bil för olika uppdrag.
Det värsta Öberg visste var färska planerare eller projektörer som kom och talade om för honom vilken bil de ville ha. Då satte han dem på plats med besked. De nyare bilarna gick till hans kompisar, de äldre projektörerna som ingick i hans tips- och Solvallagäng. Själv hade jag en bakgrund som bilelektriker med några år på bilverkstad, och när jag var ny på avdelningen tipsade jag honom om de bilar som behövde servas. Det skulle jag aldrig gjort. Sedan den dagen fick jag alltid de sämsta bilarna, och hade ett lite helsike med honom några månader tills han hade pinkat in sitt revir.

Ryssen som efterträdde mig som planerare frågade om det var någon person som var lite knepig som man skulle ta hänsyn till så man inte trampade på några ömma tår. Öberg svarade jag snabbt. ”Honom måste du sätta på plats en gång för alla”!
Han kallades Ryssen eftersom han hade ett ryskt efternamn då hans förfäder invandrat någon gång under 1700-talet.

Sagt och gjort. Han stegade i på Öbergs rum och frågade om han hade fått batterilådorna. ”Vilka jävla batterilådor, dundrade Öberg”, med hög och irriterad röst. Batterilådor för chef- och sekreterarapparater, svarade Ryssen. ”Jag har hört att du ska måla batterilådor i den nya organisationen”.

Av någon underlig anledning fungerade det och Ryssen slapp att under några månader åka omkring i den sämsta bilen.


Kapitel 4: Televerket – sekt eller företag

Televerket hade under 1980-talet den enskilt största vagnparken i Sverige. De orangea bilarna sågs överallt. Televerket kom till dig som abonnent, eftermiddag eller förmiddag. Det var bara att stanna hemma från jobbet en halv dag. Det fanns en strävan att få ned antalet mil på bilarna genom att låta abonnenten besöka Telebutiken för att få enkla fel på telefonapparater lagade. I Norrtälje genomfördes ett försök, med att avlasta telemontörerna. Vi bjöd in pressen som fick intervjua telebutikens säljare. Det ville sig inte bättre än att en kvinnlig journalist från Norrtälje Tidning beskrev hur en kvinnlig säljare i Telebutiken ”Pillade” i en telefonapparat. Då tog det hus i helvetet. Montörerna i Norrtälje blev förbannade.

– Jaså, pillar i telefonapparater är det vi gör om dagarna.

Bilen som sprängdes

Under en eftermiddag på en av arbetscentralerna sprängdes en kabelfelsbil till skrot. Föraren som precis skulle slå av tändningen genom att vrida nyckeln och kliva ur klarade sig förvånansvärt bra. Bilen blev totalförstörd. Det visade sig att en läckande gastub hade antänts av en gnista från kupévärmaren. Något som vi bevakade för personaltidningen plus att vi försåg massmedierna i Uppsala med information.

Att ha gastuber i samma utrymme som bilens kupévärmare kan ha sina risker. Det fick en av våra montörer erfara.

Televerket centralt la hela skulden på föraren och beskyllde honom för att vara oaktsam. Arbetsskyddstyrelsen konstaterade snabbt att gastuber förvarades i det utrymme där kupévärmaren var monterad, och så får det inte vara. Den här typen av bilar hade Televerket på egen hand bestyckat och inrett. Enligt Arbetsskyddstyrelsen var det ingen tvekan om vad ansvaret låg. Men Televerket stod på sig och hävdade att föraren hade varit oaktsam. Men fick till slut ge sig. Min granne Åke som då var chef för Arbetsskyddstyrelsens Uppsalakontor stannade gärna till med sin lilla tax flera år efter för att prata om den här händelsen.

Tony Hagström

Televerket var av tradition en bastion för tekniker där verksamhetscheferna var ingenjörer med inriktning på teknik. Någon karriärstege att tala om för dessa tekniker fanns nästan inte. Det var ett fåtal telemontörer som kunde göra karriär som tekniker. Blev de däremot chefer fanns det stora möjligheter till chefstitel och lönelyft. Och det var ju inte alls säkert att en skicklig tekniker hade förutsättningar att vara en bra chef.

När Tony Hagström tillträdde 1977 var han den första generaldirektör som inte var tekniker utan ekonom. Han hade ingenting emot att ställa upp på en intervju. Jag var intresserad av att få hans syn som ekonom på Televerket som företag.

Jag måste medge att jag var lite spänd inför vårt möte, befarade att han inte hade glömt att jag och min kollega Thomas Carlsson som personaltidningsredaktörer hade publicerat ett kritiskt ledarstick i vår lokala personaltidning inom Uppsala teleområde, Telenytt . Där vi kritiserade honom för att ta uppdraget att representera fjärde AP-fonden i styrelsen för Fagersta Bruk istället att med all kraft ägna sig åt telekommunikation.

Intervjun med Tony Hagström fungerade bra. Men jag fick en känsla av att han var lite orolig för hur det hela skulle landa. Eftersom jag inte fick något kaffe. Att publicera det där ledarsticket var ju naturligtvis naivt av oss. Året var 1978 och Thomas Carlsson var ensam på Informationsgruppen och jag tillträdde som informatör, presskontaktman och personaltidningsredaktör i augusti. Ledningsgruppen hade godkänt en informationspolicy som bland annat gick ut på att personaltidningen för Uppsala teleområde skulle verka för en fri och öppen debatt. Thomas och de övriga informatörerna inom koncernen vädrade morgonluft och ville testa gränserna. Thomas bidrag var att publicera detta ledarstick i vår första gemensamma personaltidning.

De första veckorna som informatör var för mig mycket omtumlande. Vi två redaktörer låg inte högt i kurs hos vår teledirektör.

Sikta lägre Tony

Sikta lägre Tony
Generaldirektör Tony Hagström har utsetts att representera fjärde Ap-fonden i styrelsen för Fagersta Bruk, Vi hoppas det är ett tillfälligt missöde. Televerket behöver en heltidschef, och inte en som är ordföranden i idrottsförbund, kommissioner, styrelsen etc. 0m nu Gd ska extraknäcka vore det väl lämpligare med sådant som har anknytning till telekommunikationer.

Denna ledare orsakade totalt kaos. Karl-Gunnar Bäck, Aftonbladets man i Uppsala hakade på och publicerade en större notis med bild på Tony Hagström. Teledirektören Anders Engerfelt fick kalla fötter och var orolig för hur Tony Hagström skulle reagera. Så vitt jag kommer ihåg hetsade Hagström inte upp sig nämnvärt på detta. Men det gjorde Engerfelt och avsatte den ansvarige utgivaren och tog själv den uppgiften. Vilket han inte hade behövt göra eftersom han som teledirektör kunde ta kontrollen över vad som skrevs ändå.

Tony Hagström hade en bakgrund som statssekreterare i industridepartementet, hade aldrig någon partibok men det hör till spelets regler att en statssekreterare går vid ett regimskifte. Något som han fick erfara när de borgerliga tog makten efter valet 1976.
Att en borgerlig regering valde en före detta statssekreterare för en socialdemokratisk regering till generaldirektör för Televerket förvånade en del.

– Det var naturligtvis en viss skillnad att komma till ett statligt verk. Men på industridepartementet hade jag jobbat väldigt mycket med enbart företagsfrågor, så det var inget nytt.

– Det handlade ofta om krisföretag som behövde statsstöd, så jag fick en insikt i hur man inte skulle sköta företag, menade Tony Hagström.
Det första han reagerade på var att Televerket hade en dåligt skött ekonomi. Där hans första uppgift var att försöka förstå varför, och upptäckte ganska snart att det var suddiga ansvarslinjer i företaget.

Under sommaren 1977 jobbade jag filmgruppen vid Televerkets centralförvaltning och hade förmånen att vara med när Eva här på bild intervjuar den avgående generaldirektören Bertil Bjurel och den tillträdande Tony Hagström.

Till bilden hör att hans företrädare Bertil Bjurel gav ett väldigt stort inflytande till LO-facket. Något som Hagström satte sig emot.

– Är man chef har man ett ansvar. Något som inte kan delegeras bort. I samband med detta var det en del uppstädning som måste göras, som naturligtvis förde med sig en rad konflikter, menar han.

Oj, tänkte jag för mig själv. Hela organisationen genomsyrades ju av trygghet. Vi anställda kände att jobbade i ett stabilt företag som gav en bra avkastning till staten. Pengarna kom ju till stor del in via samtalsmarkeringar. När någon ringde klirrade det till i Televerkets kassa.
När jag sedan jobbade som informatör inom Uppsala teleområde var det någon av mina arbetskamrater som skämtade om att när abonnenterna ringde och klagade, blev det ännu mer markeringar och Televerket tjänade ännu mer pengar.

Som generaldirektör kom Tony Hagström till en organisation som genomsyrades av tekniker och i ledningsgruppen var de flesta civilingenjörer. Här bröt han som ekonom en trend. Och medger att han till en början kände att det fanns en viss skepsis mot att nu få en ekonom som högste chef för Televerket. Men även från annat håll fanns det skepsis mot tillsättningen av honom som generaldirektör.

Planeringschefen Bertil Thorngren, också han ekonomie doktor, utlånad från Handelshögskolan i Stockholm för att lägga upp den strategiska planeringen för Televerket, blev förbannad över tillsättningen och sa upp sig. Han var synnerligen skeptisk till att en före detta statssekreterare och politruk skulle bli generaldirektör för Televerket.

– Jag bjöd in Bertil Thorngren och sa, att nu kan du säga vad du tycker. Du kan ju i alla fall inte få sparken. Vi satt en hel dag och pratade strategi, och när dagen var slut var han åter anställd.

När det gällde att hantera sitt ringa tekniska kunnande kom Tony Hagström på en strategi.
– Jag gjorde det enkelt för mig genom att be dem förklara för mig på samma sätt som de skulle förklara det för en kund. Det var ibland ganska lärorikt, för kunde de inte förklara det hela för kunden, då hade de inte tänkt färdigt.

Han lutar sig tillbaka i länstolen, där vi sitter i hans lägenhet med utsikt över Liljeholmstorget i Stockholm, och konstaterar att han ibland råkade utför tekniska lösningar av dessa tekniker som inte var ekonomiskt försvarbara, och ger ett exempel.

Det var ett beslut mot omgivningens önskan. När den nya telefonen Diavox kom på marknaden hade apparaterna ett fel som gav dubbelstuds, tryckte man 2 blev det 22. Det där måste vi klara ut, menade han och gav chefer på Televerket och Ericson i uppdrag att lösa detta. De kom med ett förslag om att kontaktdonen skulle beklädas med guld.

– Menar ni att vi ska sätta guld på fem miljoner telefonapparater. I helvete heller! Det är ju sanslöst! Ni får komma tillbaka med en bättre lösning. Och då kände jag på mig att de skakade på sina huvuden när de kom utanför mitt rum.
– Efter en tid kom de tillbaka med en helt annan och billigare lösning. En liten gummikudde hade placerades mellan knappen och kontaktdonen och det fungerade alldeles utmärkt.

Det som förvånade honom var att alla Sveriges telefonapparater låg som tillgång i Televerkets balansräkning. Till saken hör att telefonapparaterna av hävd var Televerkets egendom och därför betraktades kunden som abonnent, genom att abonnera på uppkoppling och telefon. Tony Hagström menade att de inte hade en aning om hur många telefonapparater som finns i omlopp, och att det skulle vara omöjligt att kräva dem tillbaka.

– Vi skriver av allt ihop, noll värde, föreslog jag. Där hade till och med Riksrevisionsverket åsikter. De menade att det var omdömeslöst av oss skriva av en så stor tillgång som vi hade på pappret, även om vi inte hade den i praktiken. Men de utryckte sig naturligtvis inte riktigt så, säger Tony Hagström med ett stort leende.

Tony Hagström berättar att den allmänna tron var till en början att mobiltelefoni enbart skulle bli en VIP-tjänst för direktörer och bättre bemedlade. Och konstaterar att det var tur att man gjorde denna felbedömning. Hade någon gjort en prognos som visat på den utveckling inom mobiltelefoni som vi sedan fick, hade ingen trott på det.
Han konstaterar samtidigt att det var gav honom en stor fördel, eftersom man då kunde utveckla mobiltjänsterna utan inblandning den tekniska avdelningen på Televerket.

– Vi byggde upp ett eget kommunikationssystem för mobiltelefonin som då kunde få ett eget liv och utvecklas. Hade mobiltelefonin ingått i den stora tekniska avdelningens revir vet tusan hur det hade gått, säger Tony Hagström med en stor eftertänksamhet.

Det här med mobiltjänsterna betraktades varken av Televerket eller av Ericson som något stort. Där fick folk från Ericson och Televerket Radio jobba utan inblandning av den tekniska avdelningen på Televerket. Men ett bekymmer hade Hagström. Ericson ville inte använda AXE-tekniken för mobiltelefoni. De tyckte att deras gamla radiostationer hade en tillräckligt bra teckning.
– Då hotade jag med att köpa utrustning från Japan, och de föll till föga. Idag är mobiltelefonin större än den fasta telefonin inom Telia, och vad skulle Ericson vara idag utan mobiltelefonin?

När NMT 450 började bli fullbokat på sina håll lanserades Televerket NMT 900 kring de stora stråken som bland annat var E4:ans sträckning. Men efterfrågan uteblev. Tony Hagström insåg snabbt att kunderna ville ha en trygghet med total täckning för sin mobiltelefon. Då togs beslutet om att bygga vi ut NMT 900 i hela landet, något som Televerket gick ut med högt och tydligt. Efter detta fick man en stor efterfrågan.

Televerket hade en stor fördel genom att inte ha ett lagstiftat monopol. Rent formellt måste man testa gränserna när de skulle genomföra bolagiseringen, genom att sända in en avsiktsförklaring.
– Reagerade de inte negativt då var det bara att köra. Vi behövde inte börja i det politiska utan i vår egen verklighet. En fördel mot andra länder, menar han.

Ganska tidigt drog Tony Hagström igång en utredning där det gällde att skissa på framtiden.
– Jag ställde en enda fråga. Kan ett enda företag tillgodose alla dessa krav när det gäller att hantera Sveriges telekommunikationer? Svaret blev nej! Då har vi en resa framför oss, konstaterade jag.

Inställningen bland dem som omgav Tony Hagström i styrelsen var att det kommer att dröja innan konkurrensen skulle stå för dörren. Men det gick mycket fortare än någon kunde tro. Televerket inte var politiskt blockerat och kunde därför verka i en takt som skyddade viktiga värden för verket och för personalen. Till slut blev det här med bolagiseringen den enda politiska stridsfrågan som var kvar. Och där fick han en ofrivillig hjälp av dåvarande finansminister Allan Larson. Affärsverk och monopol var för honom heliga. Tony Hagström fick med regeringen på att man skulle lägga all konkurrensutsatt verksamhet i ett bolag, Teleinvest. Ett sätt att skydda monopolet, affärsverket.

Sedan krävde Allan Larsson att Televerket skulle bidra till statskassan med fem miljarder extra. Då blev de fackliga organisationerna enligt Hagström frågande ”Vilka har vi egentligen kvar som vänner. I det läget gick facket med på väldigt stora förändringar och 24 geografiska teleområden blev nio regioner, med en kraftig neddragning av personal.
– De fackliga organisationerna ställde nu upp för de insåg att Televerket inte hade någon hjälp utifrån att vänta, vi måste sköta det här inom koncernen. Och till slut accepterade också facket bolagsbildningen.

Han berättar lite småskrattande att det gick så pass långt så att någon inom de fackliga organisationerna sa till Birgitta Dahl ”När ska ni äntligen kunna bestämma er, inser ni politiker inte att det där med bolagisering är nödvändigt”.

Nu kunde Tony Hagström och hans ledningsgrupp utveckla verksamheten i rätt riktning, som han uttrycker sig, genom att ta vara på de fördelar som fanns och ta bort det som inte var bra. Det kunde de nu göra i egen takt utan att få politiska beslut uppifrån.

Bertil Thorngren

Bertil Thorngren hade under en lång period hela ansvaret för framtidsplanering, framtidsstrategi och koncernplanering vid Televerket och Telia. När jag träffade honom var han tillbaka som professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Vi sågs i Handelshögskolans elevcafé. Det var inte utan jag kände jag liten när jag knuffade in den enormt stora träporten till Handelshögskolan på Sveavägen i Stockholm. Jag var nyfiken på hur han såg på Televerket som företag. Vi som jobbade ute på de geografiska teleområdena hade känslan av att Televerket var ett välskött och framgångsrikt företag som sköttes professionellt, och som årligen levererade en stor avkastning till staten.

På senare år har jag förstått att Televerkets företagskultur av ekonomer snarare uppfattas som en religion, än en framgångsrik företagsstrategi. Inte minst när man lyssnar på den före detta generaldirektören Tony Hagström. En uppfattning också Bertil Thorngren delar.

– Den bild du beskriver rimmar väl med min uppfattning. Många av de anställda kände Televerket som en samhällsinstitution snarare än företag. Och det fanns en del att oroas över när det gällde kundperspektivet.
– I mitt fall kom jag i kontakt med den här problematiken när jag kom till Televerket 1976, ett år före Tony Hagström. Och kom in mitt i en utredning om framtiden, säger Bertil Thorngren.

Han konstaterar att i en jämförelse med andra länder var Televerket högt stående rent tekniskt. Man hade också byggt ut över landet på ett helt annat sätt än till exempel Norge, där det var kö på teleanslutningar.

När regeringen utsåg Tony Hagström som Generaldirektör för Televerket, blev Planeringschefen Bertil Thorngren förbannad och sade upp sig. Misstänkte att Hagström skulle vara en uddlös politruk.

Tony Hagströms föregångare som generaldirektör var Bertil Bjurel. Han konstaterade att de hade genomfört det stora bygget med automatiseringen och man stod på topp när det gällde prestanda och hade dessutom de lägsta priserna i världen. Men vad gör vi sedan, frågade han sig. Samtidigt som det började komma upp nya medier som till exempel datakommunikation.

Bertil Thorngren konstaterar att Bertil Bjurell hade klart för sig att nu hade man nått piken. Och det som nu återstod var effektiviseringar och neddragningar. Nu skulle det inte bli någon mer utbyggnad av telefoni, samtidigt som det gällde att bygga upp kompetens på andra områden.

Motståndarna var i hög grad dåtidens fack, som inte uppfattade sig som anställda vid Televerket utan som en del av samhället. Det fanns till och med ett aktivt motstånd centralt inom LO som gick ut på inte göra några som helst förändringar. Man såg dominoeffekter, gör man undantag inom Televerket kan det smitta av sig.

– Det var tvärstopp för minsta förändring samtidigt som behovet var väldigt stort. Det var detta som gjorde att jag kände att loppet var kört och insåg att här behövs det radikala insatser.
– Det fanns inget förändringstryck. I ett företag som upplever sig vara på topp blir det väldigt svårt att få igenom radikala insatser.

Bertil Thorngren hade fått nog och sa upp sig från Televerket. Eller som han själv uttrycker det. ”I all vänskaplighet hade jag sagt upp mig, somna in i frid kände jag och tackade för mig.” Droppen var att regeringen hade utsätt den före detta departementssekreteraren Tony Hagström som Generaldirektör för Televerket. Hagström hade blivit arbetslös när Socialdemokraterna förlorade valet. Bertil Thorngren misstänkte att Hagström skulle vara en uddlös politruk. Han befarade det värsta och sa upp sig.

En kort tid efter att Hagström nytillträtt som generaldirektör träffades de båda för första gången. Tony Hagström inledde med att be honom redovisa sina kritiska synpunkter. Vilket för Bertil Thorngrens del, menade Hagström skulle vara helt riskfritt, eftersom han nu iallafall inte kunde få sparken.
– Vi satt en hel dag och prickade av, och till min förvåning var vi var överens om vad som skulle göras. Och som Tony också genomförde. När dagen var slut var jag åter anställd.
– Vi började arbeta ganska omgående med förslag till riksdagen om ändringar. Egentligen var det frågan om att över natten förvandla Televerket till ett bolag.

Det var ju för häftigt, konstaterar Bertil Thorngren. Tony Hagström lyckades gradvis få igenom en bolagisering genom att sjösätta Teleinvest. Som innebar att man vid sidan om hade ett bolag som jobbade affärsmässigt med nya inriktningar. Där kunde man rekrytera personer med en annan bakgrund, och bygga upp det nya Televerket, så fick det andra åka med samtidigt.

Det intressanta med detta var att man kopplade loss Telefinans från statsbudgeten. Jämfört mad andra statliga verk var Televerket mycket mer frikopplad. Televerket levererade pengar till statskassan och så fick man en del tillbaka för att investera. Till skillnad mot SJ, som gick back, där kontrollerade politikerna varje liten ruta. Men Televerket genererade ett överskott, och ingen var bekymrad. Bertil Thorngren konstaterar att så vitt han vet är den svenska författningen unik i världen när det gäller självständighet för de statliga verken.

På den tiden var det fyra anställda på kommunikationsdepartementet som engagerade sig i Televerket. De intresserade sig i första hand för användarperspektivet. Om det fanns möjligheter för utbyggnad i olika delar av landet och om priserna försvarbara jämfört med andra länder. De hade inga som helst synpunkter på själva verksamheten. Det fanns en styrelse, men där var Tony Hagström själv ordförande.

– Det låter fantastiskt så här efteråt. Generaldirektörerna var helt enväldiga. Bortsett från mord och våldtäkt kunde de sitta kvar sin tid ut, konstaterar Bertil Thorngren.
Det intressanta, menar han är att samtidigt som det fanns en överdriven förnöjsamhet internt med viss befogad stolthet. Här fanns det också en oförmåga till att förstå att här måste det till en radikal förändring. Något som Tony Hagström till slut lyckades med att få igenom.

Till min stora förvåning ger mig Bertil Thorngren en logisk förklaring till att Televerkets kunder inte kunde äga sina telefoner, utan de abonnerade på dem genom en kvartalsavgift. Ville de ha en ytterligare telefon, en så kallad sidoapparat, kostade det nio kronor extra i månaden, i början av 1970-talet. Detta genererade en svart marknad av telefoner, som var ett lönande extraknäck för oss apparatuppsättare. Vi hade fri tillgång till telefoner eftersom verket tillämpade så kallade öppna förråd, där det bara var att hämta ut så många telefoner man behövde.

Det var inte ovanligt att en del av mina arbetskamrater hade en uppsjö av telefoner hemma. Vid ett tillfälle ringde en arbetsledare hem till en av grabbarna som för tillfället var sjukskriven. Sonen svarade, ”Ett ögonblick! Kopplar in dig till pappa”. Han åkte hem till dem och fann en liten proppväxel, med ett antal anknytningar. Telemontören fick sparken.

Jag har aldrig tidigare fått någon förklaring till varför Televerkets kunder inte kunde äga sin telefon, och trodde att det hängde ihop med ett monopolföretags strategi att ha fullkomlig kontroll.
– En gång i världen var trådar väldigt dyra. Om man då kunde göra en telefonapparat som hade väldigt lite motstånd, liten dämpning så kunde man spara, tråd och kabel.
– Därför fanns det en viss teknisk logik i att Televerket ägde telefonapparaterna. På det sättet kunde man spara mycket pengar, säger Bertil Thorngren.

När det gällde mobiltelefoni valde man att släppa lös telefonerna. De såldes helt fristående från Televerket. Det var naturligt att släppa telefonen fri, menar Bertil Thorngren. Men gentemot politikerna var det en det uppförsbacke, eftersom telefonerna hade blivit något slags symbol.

Telefonapparaterna tillverkades i egen regi i Sundsvall. En del av problemet var att det var dyrare att köpa en komponent till de egentillverkade telefonerna än att köpa en färdig från Singapore. Eftersom fabriken i Sundsvall var totalt förlustbringande var den en stor belastning. Regionalpolitiskt var detta mycket känsligt. Det handlade naturligtvis om många jobb i en så liten stad som Sundsvall.

Räddningen kom när Torbjörn Fälldin klev in som ordförande för Televerket, paradoxalt nog låg Sundsvall inom hans valdistrikt. Han åkte upp till ådalen och förklarade att det faktiskt inte går att driva fabriken vidare, och att det är nödvändigt att lägga ned, och så blev det.

Det frustrerande för många var att detta skedde samtidigt som man expanderade inom data- och textkommunikation. De som förlorade sina jobb såg samtidigt dagligen platsannonser där Televerket sökte folk för att expandera.
– Jag minns att en reaktion var, att nu ska de ge sig in på det privata näringslivets jaktmarker, med sitt monopol i botten.

Den första reaktionen var inte direkt negativ, men det fanns tvivel. De stora företagskunderna var positiva, för de kunde jämföra med hur det var i andra länder. De visste ju om att det var bättre i Sverige än på många andra håll. Men bland de mindre företagen var stämningen inte på topp.

Redan 1980 försökte Tony Hagström och Bertil Thorngren att bli av med det förhållandet att Televerket i sin tradition som monopolföretag var remissinstans för allt som gällde telekommunikation. De föreslog att lägga allt som hade med frekvensförvaltning och myndighetsutövning i ett eget separat bolag. Det var orimligt att vara sin egen och konkurrenternas domstol. Ett moment 22, vad du än gör så blev det fel. Du blir alltid misstänk för att gå dina egna ärenden. Och det dök upp flera sådana fall.

Stenbäck satte ju igång på mobilsidan och med satellitförbindelse och han kunde verkligen utnyttja det där till maximum, samtidigt som det inte kom några klara signaler från regeringen. De visste inte riktigt vad de skulle stå. Televerket lyckades sedan få igenom någon form av lösning, genom Statens telenämnd, en förlaga till Post & Telestyrelsen.
Bertil Thorngren poängterar att här skilde Sverige sig från en del andra länder. Televerkets ledning ville nyskapa sig en rimlig ordning. Politikerna skrek inte direkt nej, men tyckte inte att det var bråttom.

De företag som till en början var skeptiska blev mer och mer förstående när de märkte att Televerket menade allvar. Vad har detta har betytt för företagen, Sverige som land och svensk export, har belysts dåligt, tycker han.

Bertil Thorngren konstaterar att det för stora svenska företag som Electrolux med fabrik i Italien kunde vara ett elände att dra en sladd genom Europa. Man kan tänka sig hur bråttom de hade i Tyskland och land efter land där papper skulle fyllas i, och detta kunde ta hur lång tid som helst. Även om Televerket gick ned i pris var det ingen garanti för att priset mot slutkund blev lägre.

– Vi samarbetade med Schweiz och Holland som också var små länder med många multinationella företag. Vi blev en form av pirater med egna ledningar och gick runt de länder som var besvärliga.
– Det bidrog till att vi fick en väldigt bra samverkan med de större företagen som SKF och Volvo. Dessa kom att driva på en teknik- och produktutveckling som i nästa fas blev användbar för de mindre företagen.

På mobilsidan var det tvärt om, där var det småföretagen som var drivande. Det var hantverkarna som drev på, en mobiltelefon på den här tiden kostade 20–30 000 kronor. Det var mycket pengar, men för en hantverkare innebar det att han kunde räkna hem telefonen genom att inte behöva ha någon telefonist eller telefonpassning. Så de var i stor grad pådrivande i början medan storföretagen var mera byråkratiska. De kanske skaffade en mobiltelefon till VD. Men sedan såg man problemet, skulle Vice VD ha så skulle alla andra chefer ha en, och då blir det dyrt. Först längre fram när det blev vettiga priser på mobiltelefonerna blev det också aktuellt för hushållen.

Det var ett stort problem internt när man gick från den elektromekaniska världen till den digitala, då blev det datalogik, som innebar något helt annat. Det handlade inte längre om att rycka i fysiska trådar och kontakter.
– Vi hade kvalitetsmått som gick ut på att max fem minuter avbrott per år. I den analoga telefonin var det delbart att ha fem avbrott på en minut, men när det gäller datatekning så räcker det med en mikrosekund för att det ska bli problem. Då kan landets alla bankautomater sluta fungera, säger Bertil Thorngren.

Här gällde det att få en förståelse för detta bland dem som är uppväxta i telefonivärlden, den gamla elektromekaniska världen. Här får man verkligen hålla fingrarna i styr när man lagar något. Detta kunde få stora konsekvenser, ett jätteproblem mentalt att från en värld av hantverkskunnande hamna i en abstrakt värld. Det krävde då tillskott av kompetens och det svåra var att konkurrensen började bita ganska tidigt. Och det innebar neddragningskrav samtidigt skulle man nyanställa. En väldig tillgång var att man kunde nyanställa på ett ställe och dra ned på ett annat.

Hantverkskonsten gick i graven ungefär som för typograferna. Det var en konstart, där det gällde att lyssna, och känna för att finna fel. Dessa tekniker som gått i lära under årens lopp för att lära sig det elektromekaniska hantverket hamnade i ett vacuum. Den nya tekniken innebar att man inte längre kunde ta på komponenterna.

Där kom den positiva sidan in. Personalpolitiken var ju human, rent av överhuman kan man hävda. Det sattes ju in enorma utbildningsprogram. Alla erbjöds att lära sig den nya tekniken och de som kände att det inte var intressant för dem fick mycket generösa avgångsvederlag. Och sedan var det också så att det var en tillväxtperiod utanför trots den här dramatiska omställningen så var det ganska få som kom i kläm, det var ju faktiskt 40 000 jobb som har försvunnit. Det var säkert en svår mental omställning för många. Att deras gamla kunskaper inte var värda något längre. Det var ju inte så att 40 000 personer sattes på gatan, det var avknoppningar och det såldes av till någon konkurrent.


Kapitel 5: Televerket – sekt eller företag

Åke Rangborg

Att jobba som informatör i en organisation som Televerket var en ständig balansgång. Mognaden bland chefer på alla nivåer när det gällde intern och extern information var mycket låg. Journalister var något som man skulle undvika och rädslan för dem var total. Därför var det en befrielse när Tony Hagström valde att satsa på en informationsfunktion på Huvudkontoret som var värd namnet. Att rekrytera Åke Rangborg såg vi informatörer som en stor seger. Äntligen kan vi jobba professionellt med att hantera de krav som vi hade på oss som statligt verk för att kunna ge media och svenskar i allmänhet en vettig information.

Vi informatörer förde en hård kamp för att få delta vid ledningsgruppsmöten. För att där bidra med aspekter ur informationssynpunkt på de beslut som var på väg att fattas. Där var Åke Rangborg till stor hjälp.

Att som informatör få delta vid ledningsgruppsmöten var något som vi utan framgång kämpat för, blev nu möjligt. För oss var det en självklarhet, för att kunna bidra med informationsaspekten för de förslag som kom upp och beslutades. Vi hade varit med om en del beslut som var dåligt genomtänkta och det var oklart hur olika typer av abonnenter skulle bli berörda. Därför var det viktigt för oss informatörer att vara med och ge vår syn på kommande beslut, inte minst när det gällde hur vi misstänkte hur media skulle reagera.

Det satt hårt åt, men efter en tuff kamp med bland annat hjälp från Åke Rangborg släpptes en informatör in på ledningsgruppsmötena inom Uppsala Teleområde. Dessa ledningsgruppsmöten lade man klockan 15,00, vilket resulterade till att en kvinnlig sektionschef och jag som hade barn att hämta på dagis reagerade. Vi försökte få stabschefen att ändra tiden för mötena, som tydligen hade glömt att hans tonårsbarn varit små. Motiveringen var att ”Hungern gör att de inte blir så långrandiga, ha ha”. Resultatet blev istället att de punkter i dagordningen som vi var intresserade av placerades först, så att vi kunde lämna mötet lite tidigare.

Rangborg vittjade alla möjligheter till kanaler ut till kunder, och kom med en idé om att bifoga en kundtidning med telefonräkningen. En försändelse som nådde ut till alla kunder och där de kunde ställa frågor och skriva insändare. Den får inte plats i kuvertet, blev svaret. Då får vi välja ett format som får plats, svarade Rangborg. Sagt och gjort. En häftad kundtidning kallad ”Bilagan” togs fram med de mått som rymdes i ett litet fönsterkuvert.

Man ska veta att Televerket under den här perioden var ett monopolföretag där monopolet gradvis skulle upphöra. Detta var innan Post & Telestyrelsen inrättades och då var Televerket även remissinstans för sina konkurrenter. En fullkomlig vansinnig lösning. Vilket resulterade till att Televerket inte vågade ta itu med de avarter som dök upp med risk för anklagelser om att handla i egen sak.

Cirka 25 år efter att Åke Rangborg slutat på Televerket besöker jag honom för att få hans syn på Televerket så här i backspegeln. Det är förmiddag och han serverar en sen frukost i köket. Lägenheten ligger i ett trevligt kulturhus på Söders höjder i Stockholm, inte många meter från en fantastisk utsikt över Riddarfjärden.

Åke Rangborg är i botten statsvetare, var intresserad av makt och hur den ska fördelas. Han konstaterar med ett brett leende att det inte var helt fel att ha detta i bagaget när han kom till Televerket, en organisation med mycket maktkamper. Efter sin utbildning jobbade han på ett antal tidningar, var bland annat arbetsmarknadsreporter på Svenska Dagbladet och politisk reporter på Aktuelltredaktionen, Sveriges Television.
– Jag slutade på Aktuellt 1982, ville jobba med något annat. Har man intervjuat Palme 50 gånger så vet man vad han svarar och han vet vad jag tror.

Efter Aktuellredaktionen blev han managementkonsult under några år och konstaterar att ”Det gick mycket bra”.
– Det ringde en headhunter ville rekrytera mig. Vi träffades och han utsatte mig för olika tester i 2,5 timme.

Ett möte med Televerket generaldirektör Tony Hagström bokades in.
Åke Rangborg vill minnas att han hade en del funderingar om sin klädsel inför mötet. Klädde sig halvsnyggt i en lite strikt mörk kostym med smala ljusa ränder.
– Det visade sig vara helt rätt eftersom även Tony hade en sådan kostym. Vi fann varandra väldigt bra, jag fick jobbet, men var ändå väldigt tveksam.

För Åke Rangborg kändes det lite dubbelt att komma till Televerket. Hans far hade börjat i verket som ung redan 1933 och var starkt kritisk till byråkratin. Som konsult hade Åke en viss frihet och det hade gått väldigt bra. Han var ju en person som de flesta svenskar på sätt och vis haft i sitt vardagsrum via TV:n, eftersom han figurerat en hel del i nyhetsprogrammet Aktuellt. Åren som konsult var framgångsrika, kanske till viss del beroende på att kändisskapet fungerade som en effektiv dörröppnare.

Den stora kulturchocken kom när hans arbetsplats inte längre var i konsultfirmans trevliga 1700-tals hus, utan i ett grått betonggetto. Eller ”Alcatraz, där ute i Farsta” som han själv uttrycker det. Ett huvudkontor i råbetong, skapat av den kände arkitekten Skarne.
– Jag kunde aldrig förlika mig med arkitekturen på dessa Alcatrazliknande kuber. Men, vad får man inte offra för att få bra betalt och ett spännande jobb, menade Åke Rangborg.

Jag vill minnas att jag som informatör för Uppsala teleområde träffade honom några veckor efter att han ha de tillträtt. Han berättade då uppgivet att hans kontorsmöbler inte hade kommit. Upphandlingen med ett företag som var godkänt för statlig upphandling tog tid.
– Det är väl bara att åka ut till Ikea och hämta några möbler, menade han. Men det var det inte.

Åke Rangborg konstaterar att Tony Hagström var en skicklig och driftig ledare, som det var inspirerande att jobba tillsammans med. Han var något av en arbetsnarkoman, och absolut mer VD än en GD. Ringde ofta på söndagskvällarna, ”Nu ska vi köra hårt”, så att han skulle vara uppdaterad när man kom till jobbet på måndag morgon. Ett problem var att generaldirektören inte alltid hade så lätt att nå sin informationsdirektör eftersom Åke Rangborgs tonåringar blockerade familjens telefon.
– Då fick jag min egen hemliga hotline, ”Nu har du en telefon som ingen annan än jag får ringa på”, förklarade Tony Hagström.

Under en av hans första arbetsdagar, en dag då Tony Hagström var ledig, satte han sig av en slump på den plats där generaldirektören brukade sitta i direktionsmatsalen. Jo, där fanns en direktionsmatsal där endast de i direktionen hade tillträde.
– Då reagerade gubbarna, Ja, det var bara gubbar i direktionen. ”Du får inte sitta i Tonys stol”. Han är inte här idag, svarade jag. ”Du kan inte sitta på generaldirektören stol när han inte är här”. Då påminde jag dem skämtsamt om sagan om Guldlock och de tre björnarna. ”Vem har ätit i min skål, etc?” Samma sak hände vid kaffet då jag råkade sätta mig i Tonys tomma fåtölj.

– Jag vill minnas att vi hade direktionsmiddagar med dans. Där de gamla generaldirektörerna Sterky och Bjurel var inbjudna med fruar. Gubbarna berättade alltid samma historier. Sterky berättade hur han då i Kungliga Ingenjörsakademin fixade så att transistorn fick Nobelpris, och det berättade han vid varje sådan här middag. Och sedan var det dans till Frank Sinatra. ”Same procedure as last year.”
– Första gången min dåvarande fru Lena var med sitter hon vid middagen med före detta generaldirektörer och bredvid den dåvarande ekonomidirektören.
Då säger ekonomidirektören lite hurtigt ”Hörru du, vad jobbar du med då?”
– Jag är journalist på Dagens Nyheter.
Och då säger han ”Det var det jävligaste!” Sen skrattar alla gubbarna i kör högt och tydligt. Hon blev alldeles paff, hade aldrig varit med om något liknande.

Åke Rangborg vill minnas att Tony Hagström var mycket stark i sin ledningsgrupp, nivåskillnaderna var stora och organisation var hierarkisk. Men samtidigt var det enormt mycket som hände. Han har aldrig jobbat så hårt som under de här åren som informationsdirektör för Televerket. Det var få dagar som gick under tolv arbetstimmar.
Det hans informationsavdelning fick känna på var en tuff kampanj från delar av näringslivet men framför allt från media mot Televerket och telemonopolet. Där det ingick i hans uppdrag att förbereda för en avreglering och kommersialisering av verket. Något som inte var helt lätt i en organisation som agerat i en monopolsituation sedan mitten på 1800-talet.

Något som Åke Rangborg reagerade mycket starkt på var sättet att tala om Televerkets kunder. Av gammal hävd var ju Televerkets kunder ”abonnenter” eftersom de abonnerade på en telefonapparat och teleanslutning. Han fick höra att en av hans medarbetare på informationsavdelningen, sa till en annan, ”Kan du ringa den här abonnentjäveln”.
– Berättade detta för Tony Hagström och bad om hans mandat att stänga av personen en viss tid och frysa lönen de närmaste åren om det skulle upprepas. När jag talade om detta för personalen, blev det alldeles tyst.

På den här tiden låg antalet anställda ute på teleområdena runt tusen anställda. Uppsala hade 1 200 anställda och våra tre största städer hade drygt det dubbla. Så här långt hade man en professionell informationsavdelning på Televerket centralt men ute på de geografiska teleområdena fanns det i bästa fall en informatör. Målet för Åke Rangborg var minst två informatörer i varje teleområde, och en assistent.

Han fick god hjälp av Erik Fichtelius och Ekoredaktionen som drog igång en enligt Åke Rangborg sanslös kampanj att man inte kunde lita på verkets samtalsmätare. De var inte tillförlitliga. Närmare 60 inslag i Ekot drev tesen att det i princip kunde vara fel på alla teleräkningar. Observera att verket på den tiden hade över fem miljoner kunder. Det räckte med att en procent trodde på Ekots larm, cirka 50 000 kunder.

Efter några månader gjordes en opartisk vetenskaplig undersökning. Ekot var helt fel ute. Samtalsmätarna fungerar väl, konstaterade en professor i Lund. Men skadan var redan skedd då Expressen och övriga media hade hakat på drevet. Mediastormen höll på i ett antal veckor, tusentals kunder ringde och klagade. Televerkets förtroende hos allmänheten gick i botten. Ute i landet fanns inga resurser att möta stormen. Men det hade det goda med sig att Televerket med tiden fick en väl fungerande informationsfunktion. När det värsta lagt sig började ett träget uppbyggnadsarbete.

Tillsammans med några medarbetare åkte Åke Rangborg runt till teleområdena och höll en ”Dunderpredikan”, som han själv utrycker det.
– Det här är precis som en tennismatch, man måste lära sig serva och ta initiativet när det gäller kommunikation. Skickar du iväg en taskig serve så får du stenhård retur tillbaka.

Alla var inte lika imponerade av att det anställdes så många informatörer runt om i Sverige. Personaldirektören Björn Qvarnström reagerade. ”Fan Åke, vet du att de har anställt 40 nya informatörer ute på teleområdena?

– Bra, då kan vi börja jobba, svarade Åke Rangborg. Vi har ju ett direktionsbeslut på detta!

Ett repmöte jag sent glömmer

Att lyda order kan ibland vara befriande genom att slippa ta ansvar för sina handlingar. Men också en utmaning när man följer en obekväm order. Vi kockar på Yttre Hamnskär behandlades av de övriga mannarna med stor respekt. Vi var tre kockar och till min stora glädje var de övriga två yrkeskockar. Det var ingen tvekan om att vår insats uppskattades. När vi behövde hjälp med att bära upp den dagliga försändelsen av råvaror från båten, var det bara att peka. Efter att jobbet var klart på kvällarna fixade mina kockkompisar rena festmåltider för oss i köket. Var det fläskkotletter till grabbarna låg filén på kockarnas tallrikar.

En av repgubbarna fick de bära från båten vid ankomsten till ön. Totalt utslagen av alkohol la de honom på golvet i klädförrådet. Skulle ju i alla fall dit och hämta sina persedlar, när han piggnat till. Hade de förmodligen resonerat, praktiskt och bra. Han vändes regelbundet för att inte kvävas av sina spyor. En annan repgubbe steg lugnt och självsäkert av båten tre dagar sent, klädd i joggingdress med huva. På frågan om varför han kom först nu svarade han:
– Jag är kulturattaché i Washington.

Det imponerade på befälen som visade honom vägen till klädförrådet där han skulle kvittera ut sin uniform och övriga persedlar. De tipsade honom omtänksamt om att det ligger en kille på golvet som inte är så pigg, kliv inte på honom, är du bussig.
Jag tänkte i mitt stilla sinne, vad hade hänt om han kommit tre dagar sen och med stolthet hade sagt ”Jag jobbar som skomakare i Skövde”.

Hela vistelsen präglades av att lyda order. Vilket ibland var skönt för då behövde man inte tänka eller ta konsekvenserna av sitt handlande. En dag sattes detta på prov. Min uppgift var att bevaka att frukosten flöt på. Fick besked om att mjölken nästan var slut, ingen skulle få mjölk vid denna måltid. När chefen som var överste ville ha mjölk. Förklarade jag att vi fått order att inte ta fram mjölken vid denna frukost.
– Min läkare har ordinerat mig mjölk, hävdar han.
– Tråkigt, jag har fått order att inte servera mjölk vid denna frukost, svarade jag.

Han såg mycket förvånad ut, och för ett ögonblick visste jag inte om han skulle få ett raseriutbrott eller börja gråta. Han lyckades behärska sig och bad mig vänligt att ta fram mjölken. Jag ville testa honom och vidhåll att jag lydde order. All uppmärksamhet riktades mot oss, allas öron var på helspänn på vad som skulle hända. Tiden stod stilla, vi stod och tittade in i varandras ögon under några långa sekunder. Min närmsta chef en korpral från Eskilstuna skyndade fram med en mjölkkanna, för att rädda situationen.

Vad händer nu tänkte jag, kommer översten att jävlas med mig, och konstaterade att jag var helt skyddslös, menig kock mot överste. När vi kockar satt och tog igen oss efter en måltid, kom han mot mig. Nu jävlar tänkte jag, sanningens ögonblick. Han satte sig ned och berättade att han var nöjd med hur vi kockar hade presterat och visade ett positivt intresse för mig. Han frågade vad jag bodde och vad jag jobbade med i det civila. Han blev något förvånad när jag berättade att jag var journalist.
– Ett stort tack för ett bra jobb, sa han och dunkade mig i ryggen innan han gick.

På en bänk några meter bort hörde jag ett befäl säga till ett annat befäl:
– Dom ströp de jävlarna, då hade de ingen chans längre.
Oj, tänkte jag, en militär som har varit i strid vid Gazaremsan eller något liknande FN-uppdrag.
– Dom opererar inte längre utan trär på en gummiring på hemorrojderna, berättar han.

Ordermotare

Året är 1981 och Televerket står inför att telemonopolet ska urvattnas. För att möta detta görs en kraftig satsning på försäljning. Televerket hade kritiserats för att inte bedriva en aktiv försäljning utan hade förlitat sig på ordermottagare, som lite skämtsamt i folkmun kallades ordermotare. En av dem som då anställdes inom Uppsala teleområde var Christer Rydén.
– Jag var ung och hade väl lite känsla för försäljning. Först gick jag en ganska omfattande utbildning, praktiserade i butik, på den vanliga försäljningen och andra avdelningar. Jag placerades på företagsförsäljningen med inriktning mot små och medelstora företag.

Christer kom in i det svepet när de elektroniska företagsväxlarna var på väg in för att ta över efter de elektromekaniska växlarna. Vid denna tidpunkt var också Televerkets monopol på företagsväxlar på väg att upphöra. Något som innebar att det satsades sort på Christer och hans kollegor, och de kände sig naturligtvis väldigt privilegierade.
– Jag kommer ihåg att vi blev imponerade av televerkets sätt att ta hand om sin personal. Vi som anställdes då var ett ungt gäng av både grabbar och tjejer. Vi kände oss som en enda stor familj. Det inspirerande var att olika typer av säljtävlingar avlösta varandra. För den som visade framfötterna fanns det möjligheter.

Omvälvande med ny marknadschef

– Vi fick en marknadschef som hette Anders Gylder. En häftig prick. Han kom från det privata näringslivet och hade ingen erfarenhet av att jobba i en organisation med ett statligt monopol. Han hade jobbat med försäljning av vågar. Vi skrattade, och undrade hur det här ska gå. Dels var han ung, och sedan kunde han ingenting om telefoner.
– Jag kommer i håg hans första marknadsmöte med oss. Där kom en ung spoling och presenterade sig. Han började med att fråga vad var och en sålde för i kronor. För oss var detta chockartat eftersom vi aldrig hade räknat våra resultat i pengar på det sättet, utan i prylar. Anders Gylder var förvånad. ”Vet ni inte mycket pengar ni säljer för”.

Sedan minns Christer att det skulle göras en kampanj för telefonen Diavox. Då frågade han hur mycket de skulle tjäna på den här kampanjen. Det var ingen som visste. Då lägger vi ned kampanjen menade Gylder. Det var en helt annan verklighet som öppnade sig för Christer och hans kolleger.
– Sedan fick han ju snurr på allt det där och fick oss att tänka på ett annat sätt. Det var givande tid och fin tid. Jag mins detta som något mycket positivt. Man kan säga att det var nu min karriär som säljare startade på allvar.
Sedan visade det sig att Christer gick och funderade på en lösning som skulle göra det lättare för taxibolagen och dess kunder. När den digitala teletekniken kom undrade han varför taxibolagen ska ha telefonister, när man kan koppla samtalen direkt till den bil som är närmast.

En morgon i garaget under Televerkets stora kontorshus stötte jag ihop med Christer, och berättade för honom att jag kom från en intervju med entreprenören Jerry Pettersson, nyss hemkommen från USA, som tagit fram en fantastisk lösning där småföretagare med en MAC kunde hantera sitt företag kommunikation, allt från beställning, fakturering till leverans. Det var förövrigt Jerry Pettersson som uppfann scrollfunktionen för datamusen och en hel del annat. Christer Rydén och Jerry Pettersson inledde sedan ett samarbete. Med idéer från Jerry Pettersson tog han fram en lösning som han fick världspatent på. Det intressanta var att när de ansökte om det svenska patentet, dök det upp en erinran. Patentverket fann en ansökan som var snarlik, och blev uppkallad för att förklara skillnaden. Det visade sig att Ericson hade haft exakt samma idé några år tidigare. Sökt patent, men saknat den sista länken. De var helt enkelt för tidigt ute. Sedan kom AXE-tekniken med nummeravkänning och bitarna föll på plats när sedan Christer lämnade in sin ansökan.

Taxibranschen var mycket konservativ och var inte intresserad av Christers lösning. För att övertyga dem kände han sig tvungen att bilda ett eget Taxibolag, Direkt Cab som han sedan sålde efter några år. Och konstaterar att hans patenterade lösning lever vidare, även om den aldrig riktigt fick fotfäste i taxibranschen. Systemet har utvecklats vidare och används bland annat av stora butikskedjor, för att slussa den som ringer till den återförsäljare som är närmast. När jag senast talade med honom jobbade Christer som företagssäljare för Posten på Åland.

Fingret i luften

Jag vill minnas att vi satt i ett ledningsgruppsmöte och någon tyckte att vi skulle sätta fingret i lufter och spåna om hur vi trodde telefonin skulle utvecklas framöver. Någon av oss trodde att man i framtiden kunde ha sin telefon i fickan. När man var på stan anslöt man den på en telefonstolpe, och telefonstation skulle känna igen abonnemanget som var ansluten till den aktuella telefonen. Nej, du är inte klok sa vi andra.

Televerket skulle bli Telia och organisationen bantas

Inför Televerkets bolagisering och namnbyte till Telia gällde det att effektivisera och banta organisationen. Ett enormt stålbad stod för dörren, något som skulle få ned ett stort antal anställda. Detta fanns inte på kartan för många av Televerkets anställda, som i lugn och ro under årens lopp fick vara med om en enorm tillväxt och utveckling inom vår bransch.
När signalerna kom från huvudkontoret att genomföra en reducering av antalet anställda bildades en organisation för övertalighet inom varje region. Chef för den lokala gruppen i Uppsalaområdet blev Tomas Hedlöf.

För dem som blivit uppsagda hade Tomas Hedlöf och hans grupp fler lösningar som utbildning, utköp och bland annat avgångsvederlag att erbjuda.

– Vi fick ett uppdrag av Marianne Nivert, regionchef för Östra regionen att starta en sådan organisation. Chef för denna nya sektion inom den Östra regionen blev Bengt- Olof Kristell, med ansvar för de ursprungliga teleområdena Uppsala, Västerås och Norrköping, säger Tomas Hedlöf.
Han konstaterar att bli uppsagd då som nu är ju en dramatisk upplevelse där det är väldigt individuellt hur man lyckas hantera detta.

För dem som blivit uppsagda hade Tomas Hedlöf och hans grupp fler lösningar som utbildning, utköp och bland annat avgångsvederlag att erbjuda. Det fanns en verktygslåda som innebar att det fanns möjlighet att få olika typer av utbildningar under uppsägningstiden, som kunde vara upp till ett år för dem som hade tillräckligt lång anställningstid.

– Jag hade väldigt mycket kontakter med skattemyndigheten och fick lära mig mycket om de reglerna som då gällde. Det fanns några skattemyndigheter som var bra och andra som var mindre bra att ha och göra med. Skattemyndigheten i Norrtälje var fantastiska. Dit kunde man ringa, diskutera och be om hjälp.

Det gällde bland annat att göra en insats för kvinnor som jobbat deltid och varit hemma med barn. De hade inte haft så stora inkomster och riskerade att få skatta bort en stor del av sitt avgångsvederlag. De fick igenom en lösning som var mycket förmånlig för dem. Det innebar att de fick ta sitt avgångsvederlag och lägga det på den inkomst som man hade haft de senaste tio åren. Man kunde få portionera ut det på det här sättet för att hamnade på rätt sida om den brytpunkt som fanns för statlig inkomstskatt. Hamnade man under denna brytpunkt kunde det handla om en skattesats på 28 procent, som de handlade om vid ett fall. Detta bidrog till att det för dessa personer blev en det hel del av pengarna kvar efter skatt.

Tekniker blev telefonister

Under den här perioden var det någon av oss som kom på att det fanns det möjligheter att anställa telefonister, som hade en pensionsålder vid 55 år. Över en natt var det en 15 – 20 personer bara i Uppsala som blev telefonister. Det var admiratörer, projektörer, kabelfelare och alla möjliga kategorier som blev telefonister.
Alla hade passerat 55 år och de jobbade fram till årsskiftet och sedan gick de i pension. Där löste man ett övertalighetsproblem på ett kreativt sätt. Fullt möjligt och lagligt men moraliskt kan man ju ha sina funderingar.
– Och visst fick vi kritik från dem som fann sig på fel sida av skiljelinjen och inte kunde få del av den här förmånen. De kände sig orättvist behandlade.
– Man kan säga att 75 procent av den personal som vi hade fått över till oss blev uppsagda. Det var ju jättejobbigt. Jag hade arbetsledare som hade 15 personer varav 10 skulle sägas upp, och som innebar 10 uppsägningsavtal.
– Det var väldigt tungt och frustrerande på många sätt. Kanske mest beroende på att vi saknade erfarenhet av proceduren i uppsägningar och framförallt mängden. Detta var ju något nytt för vår organisation som genom året enbart präglats av tillväxt, förklarar Tomas Hedlöf.