Kapitel 2: Televerket – sekt eller företag

Flygbohemen Dan Anderson

En intressant kontakt var Flygbohemen Dan Anderson som var ökänd för att driva med myndigheter på olika sätt. En originell person som i stort sätt skaffat sitt flygcertifikat genom att göra dagsverken på sin flygklubb. Vintertid hade han sin husbåt liggande i en vik intill Beckers färgfabrik i Gröndal. På sommaren låg båten ute på Lovön där han bedrev en sjöflygstation.

Den gamla bilfärjan formades efterhand till en rymlig bostad och en plattform för flygbohemen Dan Andersons sjöflygstation. Här mellan träden i Gröndal.

Det var han som landade med sitt sjöflygplan i Harpsundssjön när stadsminister Tage Erlander satt i en eka tillsammans med Sovjetunionens regeringschef Aleksej Kosygin. Här fanns också ett stort antal poliser och folk från Säpo. Att ett privat plan landade mitt under detta pådrag med ett statsbesök var inte vad Säpo hade önskat. Dan Anderson var en klurig person som på egen hand studerat lite Juridik till husbehov, sedan den dagen han förlorade en rättegång på grund av att han inte förstod sig på det juridiska spelet. Att flyga över Harpsundssjön den här dagen var förbjudet men ingenting hade sagts om att landa på sjön.

Jag vill minnas att Dan var irriterad över att han som privatflygare inte fick tillstånd att flyga i Sovjetunionen. Han ville ta upp detta med Kosygin, och i varje fall skapa opinion.
Genom Dan Andersson kom jag i kontakt med gänget som bildat Svenska ballongklubben där han var en av delägarna.

På veckosluten hade vi uppvisningar och olika flygningar runt om i Sverige. Och på fredagskvällarna stod ballongklubbens bil, en Checker och väntade på mig utanför Televerkets lokaler vid Liljeholmen i Stockholm. Och på måndagsmorgonen lämnade man tillbaka mig på samma plats i ett något dekadent tillstånd. Vi var unga, levnadsglada och det var mycket fester.

Under en av juliveckorna samlades vi ballongfantaster i Gränna varje år. Det var som före och efter älgjakten.

I ballongklubbens galna värld

Vår ballongklubb drog till sig en del initiativrika kreativa personer med lite anarkistisk läggning. Några av oss var inblandade i Radio 88. En hemlig piratradiostation, där vi placerade sändare på olika hustak under söndagskvällarna runt om i Stockholm och dess förorter. Två av oss var anställda vid Televerket, samma företag som med hjälp av en mängd radioamatörer försökte pejla in oss.

Men detta upptåg tog en ände av förskräckelse. Det visade sig att några av de nya personerna i gänget var de terrorister som hade planer på att kidnappa det svenska statsrådet Anna-Greta Leijon och förvara henne i en trälåda. En trälåda som man kunde beskåda bland annat i kvällstidningarna. Norbert Kröcher var den drivande i ligan och ville hämnas terroristen Siegfred Hausner. Hausner som dog i tyskt fängelse sedan han utvisats för sin delaktighet vid terrordramat på Västtyska ambassaden i Stockholm 1975, då två ambassadtjänstemän och en terrorist dödades. Till en början var det spännande att placera ut våra sändare på olika hustak jagade av ett gäng radioamatörer. Men sedan när kvällstidningarna skrev om Radio 88 och terrorism, var det lite väl spännande.

Mannen med den svarta Saaben

I sitt något irriterade tillstånd kom Pelle på att han körde alldeles för fort på den slingriga vägen. Han hade hängt upp sig på att John var förbannad. Nej, förbannad kanske var fel ord. John blir inte förbannad med utbrott och anklagelser. Han hade tigit ut honom, som för Pelle kändes plågsamt. Om han ändå hade bett mig fara åt helvete, tänkte han, något som kunde hanteras lättare, grabbar emellan.

Saken var den att Pelle hade modifierat screentrycket på klubbtröjan innan den gick i tryck. Detta utan att rådgöra med John, som var ordförande för Svenska ballongklubben. Pelle var nu på väg till en sjöflygstation som drevs av flygbohemen Dan Andersson, en av grabbarna i klubben. Småaktigt av John att hänga upp sig på att jag flyttat motivet fem centimeter på klubbtröjans tryck, tänkte han. Anledningen var att bilden på klubbens varmluftsballong då hamnade på rätt ställe förhållande till hans flickväns bröst. En liten höjning på fem centimeter fick på något sätt ballongen att lyfta. Men något lyft blev det inte för ordförandes flickvän.

Några dagar senare. Det är höst, året är 1971. En svart Saab körs in i snåren och parkeras utom synhåll från vägen. Föraren som är ensam ställer sig vid sidan av bilen, knyter upp slipsen, av med kostymen efter att ha sparkat av sig skorna. Tar snabbt på sig ett par jeans och en ledig tröja. När han går mot sjöflygstationen kontrollerar han att bilen inte syns från vägen, eftersom han har släckt, vänner och affärsbekanta på Mälaröarna. De ska inte ska behöva fundera över att hans bil står vid sjöflygstationen.

Mannen i den svarta Saaben kommer regelbundet till Dan för att få lite frid och prata av sig. Eller rättare sagt lyssna på Dans berättelser om sitt i hans tycke lite annorlunda liv. Också mycket beroende på att Dan inte var en lika bra lyssnare som berättare. De drack förmodligen the med rostat bröd, eller rättare sotat bröd. På husbåten fanns det ingen el, något som resulterade till att Dans brödrost bestod av ett antal svetstrådar korslagda över en låga på gasolspisen.

Jag vill minnas att Dan nämnde att hans besökare tyckte det var jobbigt med de krav han ställdes inför, i och med hans position inom affärsvärlden. Han upplevde sin situation som mycket påfrestande, och ville helst byta med Dan. Hur mycket allvar som låg bakom, kan man bara spekulera om. Men han lär ha sagt ”Du har det bra du”, med en stor suck. Han uppfattades som en skygg person som kanske var lite imponerad av det spontana liv Dan levde. Själv färdades han i en Saab som han låtit lackera svart. Han ville helt enkelt inte göra för stort väsen av sig. Det var nog inte många som kunde tänka sig att Marc Wallenberg, kronprins till Wallenbergarnas finansimperium åkte omkring i en Saab 96, en typisk ”Svenssonbil”.

Den 19 november 1971 fann man honom död vid sin svarta Saab, 47 år gammal. Han tog sitt liv med hjälp av ett jaktgevär. Även om det är troligt att han dog den 18 november, bestämdes den officiella dödsdagen till 19 november 1971, den dag då han hittades död. Hans anhöriga valde bort den 18 november som dödsdag, samma datum som dynastins grundare André Oscar Wallenbergs föddes. En viktig dag för familjen som firades stort. Enligt Marcus Wallenberg kunde hans sons långvariga förkylning och medicinering med sulfadroger varit dödlig. En annan anledning ansågs vara depression.

Blev något av en martyr

Varje morgon och kväll samlades vi apparatuppsättare vid fikabordet på arbetscentralen, där vi överträffade varandra med historier om kvinnliga erövringar. En eftermiddag berättade en av kamraterna mycket lågmält om något hemsk han hade varit med om. Hela gruppen lyssnade andäktigt till hans historia och vi tyckte synd om honom. Han var något tystlåten till sin läggning och hörde inte till dem som skröt om sina erövringar. Hans uppdrag var att montera ett antal telefonjack i en lägenhet på Sparbanksvägen i Hägersten.

Han ringde på dörrklockan, men det tog någon minut innan dörren öppnades. Det visade sig att ett gäng universitetsstuderande tjejer i 20-årsåldern som låg nakna och solade på balkongen. Snabbt tog de på sig något och släppte in honom. Men efter ett tag tyckte de att det var löjligt att sola med kläder på, bara för att det var en televerkare i lägenheten, och klädde av sig. De gick nakna fram och tillbaka mellan kök och balkong för att hämtade mer kaffe, och passerade honom där låg han och spikade telefontråd efter golvsockeln. Alla vi montörer var överens om att så gör man inte mot en apparatuppsättare i sin bästa ålder vid kungliga Televerket. Jag fick en känsla av att han från den stunden blev något av en martyr.

Jobbade på Ackord

Jobbet som apparatuppsättare var fritt. Till en början gällde det att köra flakmoppe, men så småningom blev det skåpbil. I mitt fall en Volvo Duett. Men friheten skulle dokumenteras minutiöst genom ett ackordssystem där varje moment, åtgärd och skruv som användes skulle dokumenteras i ett ackordshäfte i A5-format med uppskattningsvis 20–30 sidor.

Här var uppfinningsrikedomen stor för att tjäna så mycket tid och pengar som möjligt genom att finna olika typer av genvägar. Vi lärde oss snabbt av de mer rutinerade grabbarna hur man skulle gå tillväga för att jobba snabbt och tjäna mer pengar.
Ett sådant var att spotta på skruven när det gällde att montera jack på putsvägg istället för att ta fram borrmaskin och använda plastplugg. I och med att man spottade på skruven fick man skruven att rosta fast i putsen, och allt såg ut att vara i sin ordning.

Vid ett tillfälle när jag jobbade i en gammal fastighet med få eluttag, behövde jag en förlängningssladd. Att gå till bilen för att hämta en sladdvinda skulle försämra min förtjänst. Snabbt skalade jag av ändarna på en tunn telefontråd och petade in den i eluttaget. Började borra ett hål i väggen mellan rummen. Men avbröts av en förvirrad kvinna som lindat in sina fotleder med min olagliga och provisoriska tunna telefontråd. Den höll nu 220 volt något som den inte var avsedd för. Hoppsan sa jag smått skräckslagen och slet ur teletråden ur eluttaget. Hoppsan tänkte jag som läst alldeles för många deckare. Vad skulle jag gjort om tanten dött på fläcken på av grund hjärtsvikt? Agerat som personer i de pocketdeckare jag läst, ringt efter en ambulans och konstaterat att den gamla kvinnan helt plötsligt bara fallit ihop.

Granis bravader

Janne Grankvist, Granis, var känd för att hamna i olika spektakulära situationer som han berättade om med en stor inlevelse under morgonfikat. Vid ett tillfälle hade han varit på Rolandshovs sjukhus, som vid den här tiden var ett mentalsjukhus. Där skulle han montera en telefon på en expedition för en sluten avdelning. Under arbetets gång kom det fram en patient och frågade vad han höll på med.
Han förklarade att han var televerkare. ”Jaha, i förra veckan var det en som trodde att han var Napoleon, men det tog det snabbt ur honom ”, sa patienten.
– Han sa det på ett så övertygande och trovärdigt sätt, sa Granis, att jag helt plötsligt fick för mig att här kommer jag att få stanna. Kommer de att tro mig, frågade jag mig själv.
– Jag blev så osäker så jag bad om att få gå ut en sväng för att få en nypa luft, för att få bekräftelsen på att de verkligen betraktade mig som televerkare.

Vid ett annat tillfälle när Granis kom körande på sin flakmoppe tog en vindby tag i hans skärmmössa som hamnade på vägbanan. En ung man med Volkswagen av modell ”Bubbla” lyckades pricka mössan med ett av framhjulen efter en avsiktlig manöver, och triumferade genom att sträcka båda armarna i luften. Granis blev förbannad, gasade sin tunga flakmoppe och körde avsiktligt rakt in i bilen bakifrån, och hamnade själv delvis på bilen tak. Eftersom den här bilmodellen hade motorn bak blev resultatet att Granis flakmoppe delvis krossade motordelar i bilens motorrum, och bilen fick bogseras därifrån.

För att inte nämna hans bravader när han skulle montera telefon till en bastufirma på Kungsgatan i Stockholm. Granis hade fått nycklar till lokalen under fredagen för att kunna komma igång med arbetet på måndag morgon. Men på lördagskvällen tog han med sig några kompisar, tjejer och öl, för en bastukväll. Oturligt nog hade en av företagets chefer kommit på samma idé. Där satt Granis och hans gäng nakna i bastun när chefen och hans glada sällskap överraskande dök upp.

Var inblandad i Norrmalmstorgsdramat

En del av oss televerkare var krigsplacerade genom Televerkets driftvärn som var en del av hemvärnet. Vi deltog i olika typer av övningar och vi var några i min grupp på jobbet som tävlade i fältskjutning med K-pist och mausergevär. Det resulterade till att jag hade både K-pist och gevär plus cirka 500 skott hemma i min lilla etta på söder. Förvaringen av dessa vapen var lite problematisk eftersom slutstycken skulle förvaras i låst skåp. Hade inga låsta skåp och dessutom kunde man med enkla verktyg bända upp dörren till lägenheten.

Inför en resa med ballongklubben till Etiopien valde jag att lämna in mina vapen till försvarsgruppens förråd på Jakobsbergsgatan. På väg dit körande med min televerksbil Kungsgatan ned mot Stureplan stod där en polis och dirigerade trafiken mot Sturegatan. Jag vevade ned rutan och upplyste honom om att jag skulle svänga första höger upp mot Televerket. Efter att jag hade sneglat på filten som låg över mina vapen och de 500 skotten. OK, sa han och släppte fram mig. Det jag då inte visste var att orsaken till att man inte fick svänga höger in på Birger Jarlsgatan var att det så kallade Norrmalmstorgsdramat pågick för fullt. Norrmalmstorgsdramat var ett gisslandrama som utspelade sig runt dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, 23-28 augusti 1973.

Vårt ballonggäng firade julen 1993 på Carl-Gustaf von Rosens kaffeplantage söder om Bonga i Etiopien. Här fick vi vara med när han hjälpte några ledare från en by att projektera en flygplats.
Vi hade förmånen att fylla ballongen inför Haile Selassie vid hans enkla boning. Problemet var att vi inte kunde få tag i protangas, utan butan. Det innebar att verkningsgraden var usel eftersom tuberna var kalla. Vi fick värma upp dem i ett av hans badkar.
Dan Andersson återvände till Etiopien för att hjälpa Carl-Gustaf von Rosen att flyga ut läkemedel och förnödenheter till avlägsna områden. Det här vykortet var det sista jag fick av honom. Han krockade med en stor fågel och störtade.

1970-talet en brytningstid

Allt var inte som förr – mycket förändrades under 1970 – talet och alla hängde inte med. Detta gällde inte minst Televerket och dess chefer. En av montörerna ville ha ledigt, men hans linjemästare vägrade honom ledigt eftersom det skulle se illa ut i hans statistik. Bara två timmar, vädjade montören och försäkrade att han bara skulle ta en sväng till stadshuset för att gifta sig och sedan är jag tillbaka i jobb igen. Då blev hans chef alldeles till sig. ”Kommer aldrig på fråga, ska du gifta dig ska du minst vara ledig hela dagen, och ni ska väl åka på smekmånad. Det gjorde frugan och jag”.

Även Stockholms innerstad med omgivningar förändrades. Systembolaget skulle lämna Reimersholme för att ge plats för bostäder. Ett ryckte gick om att de sålde ut trätunnor som man använt till lagring whisky. Köpte man en sådan tunna och hällde vatten i den kunde man få ut ett antal liter whisky. En av grabbarna kom över några tunnor. Men frugan gav honom ett ultimatum ”Tunnorna eller mig”.

Jobb på den militära staben på Skeppsholmen

De som skötte kontakterna för den militära staben på Skeppsholmen var intresserade av att Televerkets folk skulle trivas hos dem, och snabbt höra av sig så fort det fanns en arbetsorder skriven. Därför fick de apparatuppsättare som hade jobb att utföra på staben förmånen att bli bjudna på lunch i officersmässen. Ove och hans kompis delade gärna upp jobben så att de befann sig nära Skeppsholmen vid lunchtid. Han var intresserad av människor, iakttog olika personligheter och kommenterade deras maner och uttryck.

Ove konstaterade att officerarna på mässen hade ett speciellt maner när de kom till mässen och hängde av sig sina ytterkläder. Han studerade deras sätt att sträcka sig på ett speciellt sätt när de la sin skärmmössa på hatthyllan för att sedan ställa sig framför spegeln, räta på ryggen, dra lite i kavajens på båda sidor och rätta till slipsen. Göra en vridning med ett rejält avstamp, för att sedan med bestämda steg gå in i matsalen.

Televerkarna gjorde på samma sätt med sina skärmmössor och televerksuniformer för att sedan med bestämda steg tåga in i matsalen. Detta uppskattades inte, de hade gått över en gräns och var inte längre välkomna till officersmässen.

Stålis – en personlighet som cheferna hade svårt att hantera

Benne Stålgren, Stålis var en klurig kille, som var väldigt rak i sitt agerande. Trots att han i sina djupa ögonblick kunde uppfattas som en filosof. Han inledde ofta sina provokationer lite underfundigt med filosofiska utsvävningar. På ett självsäkert sätt konstaterade han att det var helt naturligt att han kallades Stålis eftersom han var osårbar. Medan en av cheferna menade att hans enda likhet med Stålmannen var rost i kalsongerna.

Han var vetgirig och backade inte för att utmana och provocera sina och andras chefer. Hans djupa funderingar upplevdes ibland som ett hot för våra chefer, eftersom de inte kunde hanterar honom intellektuellt. Hans specialitet var att inleda ett något flummigt resonemang som för många lite oväntat utmynnade i ett problem i vår organisation, eller en bekräftelse på ett våra chefers ledarskap vilade på bräckliga grunder. Han var specialist på att få våra chefer att måla in sig i hörn. Det resulterade i att man på olika sätt försökte sätta krokben för honom.

Av en tillfällighet kom Stålis på att personalen på Televerkets verkstad nere på Barnängsgatan på söder under arbetstid snickrade kontorsmöbler åt våra chefer, som de inte tog betalt för.
”Nu har vi dem, sa Stålis. Nu har vi de djävlarna på spettet. Och nu gäller det bara att elda lååångsamt och fööörsiktigt, sa han med eftertryck, med sitt stora karakteristiska flin. Ett flin som inte alla gillade. Det var något brutalt över hans breda leende, samtidigt som det utstrålade en genuin ärlighet. Vid ett tillfälle muttrade en av cheferna. ”Den jäven får säkert öronvax i mungiporna när han ler”.

När jag sedan träffade Stålis under året 2007, talade vi om den fantastiska utvecklingen inom telekommunikationsområdet som vi har varit med om. Han berättade då ett hans äldsta son som var en riktig datanörd hade varit med om att utveckla telefonstationen AXE. Redan när han var relativt ung, tjänade han mycket bra, men hade varken bil eller körkort. Han var irriterad över pappans lite äldre bil och bestämde sig för att köpa en ny Volvo åt honom.

Bilförsäljaren berättade senare för Stålis att någon sådan kund hade han aldrig tidigare haft. När det inför bilköpet vad dags för provkörning, beordrade sonen bilförsäljaren att köra. Själv satte sig den unge mannen sig i baksätet. Stålis berättade också att han åkt på pumpen när hans yngste son hade presenterat honom för sin nya sambo. I god gammal vana hade Stålis stövlat på med att fråga vad en sådan liten söt flicka jobbade med. Svaret kom snabbt, ”Jag är doktor i nationalekonomi, och vad jobbar en sådan äldre trevlig man med”. ”Skit i det du”, svarade Stålis med glimten i ögat.

Massageinstitut som förtäckta bordeller

Under 1970-talet blomstrade verksamheten för massageinstitut i Stockholm. Dessa förtäckta bordeller annonserade i DN, med telefonnummer. Jag vill minnas att dessa annonser vissa dagar tog en hel sida i anspråk. Detta var innan tabloidernas tid, då en sida var betydligt mycket större. Under den här tiden innan mobiltelefonins intåg var det fast telefoni som gällde. Och här gällde det för de olika aktörerna som drev dessa institut att snabbt få in en telefon. Och det var inte alltid så lätt att få telefonen inkopplad så snabbt som abonnenten ville. Här blev vi apparatuppsättare uppvaktade av dem som drev dessa förtäckta bordeller.

En dag ringde mig en kille som drev en akvarieaffär i Gröndal, och frågade om jag ville hjälpa en tjej som han kände med att flytta ett telefonjack. Jag fick uppfattningen om att hon drev någon form av verksamhet, damfrisering eller liknande, kände till att han hade många bollar i luften, men inte att han hade ett stort antal poseringsateljéer. Ringde henne och frågade bland annat om det handlade om ett företag, för att veta om jag skulle komma på dagen eller på kvällen. Hon drog lite tveksamt på svaret. ”En poseringsateljé, frågade jag snabbt. Ja, svarade hon förlösande som om hon blev lättad över att jag var med på noterna. Jag ringde på dörren till en liten lägenhet på Söder nära Långholmen. Släpptes in av en av de två tjejerna som jobbade där. Hon bad mig sätta mig ned och fika medan hennes kompis tog hand om en kund i det rum det nya jacket skulle sitta. Så småningom släpptes jag in i rummets unkna luft för att utföra mitt jobb.

Det var inte helt riskfritt att jobba som apparatuppsättare. Vid ett tillfälle gick jag på ett tak till ett inbyggt kontor i en industrilokal i Årstadal. Tog för givet att det var ett tak som man kunde gå på. Överraskande nog visade det sig vara ett gipstak. När jag var klar satte jag samman fötterna och tittade mig omkring för att se om jag hade fler verktyg att plocka med mig. Då hände något snabb som jag inte räknat med. Dittills hade jag tydligen lyckats gå på reglarna. Men när jag satte samman fötterna hände något. Golvet gav vika och jag hamnade i en liten toalett i anslutning till ett kontor. Med armbågen slog jag sönder toalettlocket och med kroppen drog jag ned tvättstället. Resultatet blev att vattnet sprutade åt alla håll. De som jobbade på detta lilla kontor blev förskräckta. Först hörde de en ett brak, sedan öppnades dörren och ut kommer en vettskrämd person omgärdad av en vattenkaskad.

En sak jag inte förstod, det var nu det farliga började. Fysiskt var jag i stort sett oskadd, frånsett en djup reva i skinnet på 5 centimeter från den ena bröstvårtan. Psykiskt var jag inte riktigt OK. Rusade ned till min televerksbil och körde i rasande fart mot Regeringsgatan och verksläkaren. Där jag i min bilkörning förenade fördelarna med höger- respektive vänstertrafik efter vad som för tillfället passade bäst, och när det gällde färgen på trafiklysen så var jag också mycket flexibel. Väl uppe på läkarmottagningen såg en sköterska till att lugna ned mig. Konstigt nog var det ingen ordningsmakt som reagerade, inte ens lapplisorna hade reagerat för mitt idiotiska sätt att parkera bilen.