Kapitel 1: Televerket – sekt eller företag

Han sätter sig ned på en onumrerad plats i kärran. Som rese- och turismjournalist var det ovant för honom att flyga med lågprisflygbolag eftersom han inte så ofta betalar ur egen ficka. Han var nu på väg hem från en lite jobbig men helt OK pressresa till Oberstdorf i Tyskland. Visst var det uppfriskande med några dagar i skidbacken, men han var en aning besviken över att hans pressgäng blivit uppgraderade när det gällde hotell. Det mustiga fyrstjärniga hotellet mitt i Oberstdorf byttes mot ”Ett jävla femstjärnigt miljonärsreservat” två mil från tätorten med en juvelerarbutik lätt tillgänglig, och där man knappt kunde peta sig i näsan utan att det var någon som kom fram med en servett. Det var så han kände det.

Flygvärdinnan kommer förbi och Göran uppmärksammar henne på en äppelskrutt som han vill att hon tar hand om. I lågprisbolaget Ryanairs plan fanns inga spypåsar, inte heller några fack där man till exempel kan lägga en äppelskrutt. Och där satt han med en äppelskrutt i handen.

Visit Oberstdorf och Ryanair ville visa upp regionens möjligheter när det gällde utförsåkning på skidor. Vi var en grupp journalister som hade förmånen att få uppleva denna härligt genuina trakt.

Till hans stora förvåning vägrar flygvärdinnan att ta emot äppelskrutten. Istället får han en avhyvling av planets steward som förklarar att han har betett mig mycket olämpligt. Genom sitt uppträdande har han hindrat besättningen att ge de övriga passagerarna en bra service.

Göran blev oerhört paff. Skulle detta hända honom, på Ryanair. Jag, tänkte han, som är en förespråkare för att man betalar för de tjänster man använder och välkomnar lågprisbolagen. Efter en stund tog djävulen kontrollen över honom. Tog upp ett block, en penna och sitt presskort. Vinkade till sig planets Steward och förklarade att han som turist- och resejournalist flög på Ryanairs initiativ för att förhoppningsvis skriva om denna flight mellan Skavsta och Oberstdorf. Var bussig skriv ditt namn här, uppmanade han honom. Stewarden tog blocket och skrev lite motvilligt sitt namn.

Detta fick honom att under flygningen filosofera över prispolitik, kundbemötande och service i allmänhet. Med sin bakgrund inom Televerket som telemontör, företagsväxelplanerare och efter en journalistutbildning informatör och personaltidningsredaktör inom detta monopolföretag, var frågan inte helt okomplicerad.

Göran och de andra på stabsfunktionen inom Uppsala teleområde hävdade enträget att har man en monopolsituation, är det otroligt viktigt att vara lyhörd för hur kunderna uppfattar företagets service, bemötande, produkter och tjänster. Men hur som helst tänkte han på hur bra de anställda hade det i det trygga Televerket. Man brukade skämtsamt nämna Televerket som företaget där man tog hand om de anställda bättre än sina kunder.
Och när han tänkte efter på vad som hänt under flygresan, tyckte Göran inte synd om sig längre. Han kunde ju välja ett annat flygbolag nästa gång. Medan Televerkets forna kunder fick sitta där med sina ”äppelskruttar”, några alternativ fanns inte.

Göran funderade vidare över fenomenet Televerket. Ett affärsdrivande statligt verk. Där Televerket med en mycket udda företagskonstruktion under efterkrigstiden var något av ett nav i det svenska samhället, för gemene man och inte minst för svenskt näringsliv.

Jag 1571

Själv hade jag börjat som apparatuppsättare för att med hjälp av Televerkets väl utbyggda utbildningsverksamhet gått vidare till jobb som växelmontör för mindre företagsväxlar och så småningom planerare för samma typer av växlar. Efter två år på massmedialinjen vid Kalix folkhögskola fick jag en tjänst som informatör vid Televerket i Uppsala.

Det fanns dem som hade börjat som städare och andra okvalificerade jobb och sökt sig vidare efter olika typer av interna utbildningar. Där en del av dem lyckades nå befattningar som arbetsledare och sektionschef. Något som resulterade till att det fanns en hel del chefer på mellannivå som hade en mycket klen teoretisk grundutbildning.

För min egen del öppnades det oanade möjligheter för mig att ta tjänstledigt för studier. En ny lag hade bäddat för detta. Något som sammanföll med ytterligare en lycklig omständighet. En måndag vid morgonfikat på växelavdelningen på Liljeholmen, Stockholm i början av mars 1976, ryckte projektören Hasse, ut mig ur fikarummet och stirrade mig djupt i ögonen. Han var mycket allvarlig. Hasse hade hand om inkopplingen för Svenska Finans på Birger Jarlsgatan, som hade kopplats in under veckoslutet. ”Satan” tänkte jag. ”Nu har inkopplingen gått åt helvete på grund av att jag hade missat något i mitt planeringsunderlag som montörerna skulle jobba efter”.

”Har du kontrollerat V65:an”, frågade Hasse lugnt med stort allvar i blicken. Ja, på den tiden var det V65 som sedan blev V75. ”Vi har vunnit över 200 000 och kommer att få 44 000 kronor var, viskar Hasse, så att ingen annan kunde höra.

Destinationer med överraskningar

Jag satt nu åter i ett flygplan, denna gång inbjuden av den jordanska turistorganisationen. Var något luttrad för den här typen av jobbresor efter drygt tio år som rese- och turismjournalist. Destinationen var Amman i Jordanien, och nu satt jag där med en from önskan om att inte utsättas för någon obehaglig överraskning. Med tanke på tidigare missöden och oförutsedda händelser jag helst vill glömma. Som i och för sig varit mycket underhållande för journalistkollegor och inte minst för grabbarna hemma på puben.

Riga

En liten fadäs som jag helst vill förtränga inträffade under en premiärtur för rederiet Tallink mellan Stockholm och Riga. Jag gav sig i slang med en grupp unga kvinnor, kände en av dem som arbetade för Visit Lettland. Vände mig till en annan mycket välklädd ung kvinna och frågade om hon också jobbade för Visit Lettland. Hon tittade mig distinkt men vänligt i ögonen och konstaterade.
– Jag är Lettlands ambassadör i Stockholm.

Till saken hör att denna fälla var uppenbar i de baltiska länderna, eftersom den sovjetiska ockupationen bland annat resulterat till minst en förlorad generation akademiker. Vilket innebar att i början av 2000-talet sögs många högskoleutbildade unga män och kvinnor snabbt upp av organisationer och näringsliv. Resultatet kunde bli att en relativt ung kvinna kunde vara VD och uppenbarligen också ambassadör.

Amman

Planet närmade sig Amman, Jordaniens huvudstad för en fyradagars presstripp som jag såg framemot. Hade aldrig tidigare varit på denna sida av Döda havet. I unga år på ledighet från min FN-tjänstgöring på Cypern hade jag besökt Döda havet på den israelitiska sidan. Visst hade vi badat i Döda havet vid något sunkigt ställe som en taxichaufför kört oss till. Men den här gången skulle det bli förläggning på det femstjärniga Merriott Dead Sea Hotel.

Väl framme i Amman var mitt bagage borta. Motiveringen var att de inte fick plats med allt bagage i planet, så ett antal väskor lämnades kvar. Några T-tröjor köptes, som jag efter hand tvättade i badrummets tvättställ. Inte så lyckat eftersom jag knådade tvätten kraftigt och tryckte den mot handfatets botten. Handfatet släppte från marmorskivan då det utan något stöd var limmat från undersidan. Vattnet sprutade ur de skadade vattenrören. Jag ringde receptionen och försökte förklara vad som hänt. Informationen gick inte hem, men till slut fick jag ett resignerat och trött besked, OK vi kommer. Portiern såg helt vettskrämd ut när han såg förödelsen. Ringde snabbt till receptionen och sedan blev det många besökare i badrummet som försökte tämja vattensprutet. Den äldste av dem tittade trött på tvättmästaren och undrade vilket land jag kom ifrån.

Här kände man sig liten mellan klippväggarna. För tvåtusen år sedan var Petra nabatéernas huvudstad och en av de viktigaste handelsplatserna i Mellanöstern.

Vid ankomst vid flygplatsen i Amman på väg hem fick jag en summa pengar som plåster på såren, motsvarande 500 kronor i landets valuta. Vad gör man med alla dessa värdelösa pengar, jag måste handla något, tänkte jag. Kunde erinra sig att hustrun hade hört talas om en studie som hävdade att det var nyttigt med jordnötter. Påpassligt nog fanns där en välsorterad butik med en otrolig massa sorter av rostade mandlar och nötter. När säljaren hade fyllt några påsar ville han ta betalt, aldrig tidigare hade någon köpt så många påsar. Då fick han besked om att fylla ännu fler påsar och det hände ett antal gånger tills pengarna var slut. Det var ingen överdrift att påstå att även hustrun tyckte att det var en aning övermaga med alla dessa nötter.

Kaunas, Litauen

Vid ett annat tillfälle var jag med om en storslagen invigning av ett nordiskt hotell i Kaunas, Litauen. Här serverades en buffé med en liten klämma vid tallriken, där man placerar sitt vinglas för att mingla. Jag satte mig i en fönstersmyg vid en journalist från tidningen Adamo. Efter en stund hoppade hon till, och konstaterade att jag hade satt mig vid ett värmeljus som gav en stor brun rand utefter ryggen av min blazer. Våndades inför hemresan, vad skulle min fru säga? Till min stora förvåning reagerade hon på ett sätt som jag inte hade väntat mig.
– Tur att du inte hade manchesterkostymen på dig, då hade du bränt ned hela hotellet, lugnade den något luttrade hustrun mig.

Till Kaunas i Litauen blev jag inbjuden till en invigning av en öppning av ett hotell. Litauen var det land av de baltiska som ryssarna hade mest bekymmer med under som ockupation. Här fanns av tradition en mycket effektiv motståndsrörelse.

Semester

Dunk, dunk, någon klampade på däck. Jag vaknade till djupt inne i en dunkel bakfylla. Jag ligger med min segelbåt vid gruvbryggan på Utö. Året är 1976. En grov röst bröt tystnaden.
– Jag lägger fisken i sittbrunnen!
Under mina semesterveckor i gästhamnen blev jag kompis med hamnvakterna, som utan att ta betalt klistrar på kvitton för hamnavgiften på min förtöjningstamp. Bakgrunden var att de varje morgon vittjade sina nät och vid något tillfälle skämtade jag:

– Fixar ni färsk fisk så fixar jag lunchen. Sagt och gjort.
Samtidigt som den färska fisken hamnade i sittbrunnen var det någon som drog i täcket.
Visst fan, tänkte jag. Tjejen som vill att jag ska hänga med till Paris och studera konst!
Jag hade berättat att han fått in en W65:a och funderar på att plugga media någon stans i Sverige, och blivit antagen vid medieutbildningen vid Kalix folkhögskola.

– Skit i Sverige, häng med till Paris. Fattar du att ditt val står mellan Paris och Kalix. Sug på den, Kalix eller Paris, säger hon och skrattar, för att sedan kyssa mig för att slippa höra min kommentar.

Mellan min hemmahamn Årsta Havsbad och Utö var det inte långt. Även om Mysingen kunde vara en prövning, fanns belöningen inom räckhåll med bageri, restaurang och krog.

Innan jag seglat över till Utö var tveksamheten stor att över huvud taget förändra mitt liv. Gänget som la till med sin båt vid sidan om min vid gästbryggan hade satt myror i huvudet på mig. Några av dem pluggade konst i Paris. Under kvällen kom de över till min båt och hjälpte till att konsumera de öl som fanns i båten. En av tjejerna hade blivit kvar för att se till att hålla sängvärmen uppe, som hon utryckte sig, med glimten i ögat.

Egentligen skulle jag segla runt i Stockholms södra skärgård med kompisen Pelle. Men efter någon dag klarade Pelle inte att vara från teven som sände från olympiaden från Montréal, just de här juliveckorna. Han tog en Waxholmsbåt hem till teven. I grannbåten var de egentligen lite för många i förhållande till antalet kojer i båten. Medan jag hade några kojer över i sin båt. Istället för att umgås med en sportnörd blev det segling med ett gäng killar och tjejer som gillade att umgås och hitta på roliga upptåg. Långt efter att semestern var slut ekade deras röster i mitt huvud ”Du är en idiot om du inte tar chansen nu, Paris eller Kalix”.

Första läsåret 1976–77 på Bild & ljudlinjen på Kalix folkhögskola blev något av en kulturkrock, de flesta av mina kurskamrater var unga och naiva. Några av dem kom direkt från gymnasiet och var cirka 10 år yngre än mig. Någon av dem hade kommit på glid i tillvaron och skulle få en andra chans. Medan jag betraktades som en kvarleva från en annan tid och dessutom så var jag tjänsteman vid Televerket. En del använde droger och hade den uppfattningen att det var helt Ok att till exempel röka hasch. Medan jag och en annan av eleverna förordade alkohol vid festliga tillfällen. Men det ville sig inte bättre än att min kamrat i fyllan och villan slog sönder en del av inredningen. Så där fick vi bekräftelsen att hasch var helt Ok medan de som drack alkohol var det stora hotet. Jag blev så småningom kompis med läraren för journalistlinjen Lasse Pekka, som är jämngammal med mig. Han tyckte att jag också skulle ta läsåret 1977–78 på journalistlinjen, och så blev det.

Året är 1969. Något år tidigare har en riksdagsman i opposition klagat på det statliga telemonopolet och att det för en vanlig medborgare tog månader och år för att få en telefon inkopplad. Plus att näringslivet morrade på grund av att Televerket krävde en alltför lång framförhållning för att få jobb utförda. Kommunikationsminister Svante Lundkvist lovade då att det endast skulle ta en vecka för privatpersoner att få telefon, från beställning till inkoppling. För att möta detta anställde Televerket snabbt unga män som var specialiserade enbart på att koppla och installera telefoner. Ja, det handlade om unga män. Televerket var vid den här tidpunkten inte moget för unga kvinnor som montörer.

En av dessa unga män som snabbt utbildades till apparatuppsättare var jag 1571 Rydell. Vi blivande apparatuppsättare fick sitta i skolbänken några veckor plus ett par månaders praktik på fältet med en instruktör som hade ansvaret för fyra elever. Tidigare hade den här typen av telemontörer kunnat allt från att koppla in nya abonnenter till att laga fel. Något som naturligtvis genererade en motsättning mellan oss snabbt utbildade apparatuppsättare och dem som hade gått den långa vägen.

Företagen klagade på en alldeles för lång framförhållning när det gällde att beställa abonnentväxlar, flytta abonnentväxlar och när det gällde ändringar och kompletteringar över huvud taget. Detta oroade inte Televerket som hade monopol. ”Beställ i tid”, var det svar vi skulle ge uppretade företagsledare. Inom näringslivet blev det allt snabbare beslutsordningar med uppköp och fusioner där Televerket blev ett hinder. Här kom naturligtvis verkets personal i kläm. I synnerhet vi apparatuppsättare som hade den direkta kundkontakten. Naturligtvis frodades uppfinningsrikedomen för att gå runt Televerkets rutiner och praxis, och oss apparatuppsättare ville man gärna ha på gott humör. Vi mutades ofta på olika sätt för att få jobbet utfört så snabbt som möjligt.

Som Televerkare var man ständigt påpassad. Företaget var för många folkets företag, samtidigt som det på något sätt inte var fint att vara stadsanställd. Många klagade på byråkratin inom verket och det statliga monopolet. Medan de som jobbat utomlands såg Televerkets byråkrati som en garant mot korruption. Här kunde alla för vettiga pengar få en telefon inkopplad i sin bostad utan att behöva betala mutor.

Vi montörer hade ett nummer som identitet. Själv blev jag 1571 Rydell. Som planerare blev jag RDL. Och några år senare jobbade min fru extra som telefonist på Televerket eftersom hon inte ville jobba på labb som gravid. När jag ringde upp till telefonsalen för att tala med henne hade de ingen susning om vem som hade det aktuella namnet, utan jag lärde mig att fråga efter ZL. En av telefonisterna hade signaturen BIR och gick under namnet Biran. Jag vill minnas att någon berättade att en linje- och nätkillarna hade fått öknamnet ”Fyll-Janne”, helt naturligt eftersom det ofta var han som fyllde igen när de grävt för kabelläggning. Ett öknamn som han i övrigt inte levde upp till.

Bodde två trappor över gården

I början av 1970-talet bodde jag två trappor över gården på Söder i Stockholm. Adressen var Maria Skolgata 42. Och inser nu att de åren nu på avstånd känns något exotiska. I gårdshuset var hyrorna låga, själv betalade jag 60 kronor i månaden för min etta. Men då tillkom kostnaden för hushållsel och uppvärmningen av elelement. Maten lagades på en gasspis. Här bodde i någon form den sista spillran av den så kallade ”arbetarklassen”. Rekorderligt folk som gärna stannade upp för att prata av sig om livets vedermödor. Runt om i kvarteren fanns det en uppsjö av olika typer av kvartersbutiker. Järnaffär, färghandel och naturligtvis en speceributik med en välsorterad köttdisk. Här fanns också bank, post och systembolag. Öppettiderna för posten hade jag inga problem med. Efter ett väpnat postrån där rånarna sprängde glasdörren till postlokalen, hade jag lagt beslag på den delvis skadade glasdörren. Postens gamla dörr blev en av sidorna på ett akvarium där fiskarna simmade omkring bakom postens öppettider.

Här bodde en excentrisk man som tydligen var någon form av företrädare för krigsinvalidernas förening. Det stod i alla fall så på en skylt på hans dörr. Hans brytning på finska var tydlig när han skrek åt barnen, att inte vara så högljudda när de lekte på gården. Han gick ständigt utrustad med en avbitartång som han med stolthet visade upp. Han avskydde att det hängdes tvätt på gården. När ingen var där smög han ut och knipsade av tvättlinorna så att tvätten med ett slurpliknande ljud släpade efter marken.

Hans självinsikt var inte den alla bästa. Uppträdde som en general och behandlade alla män som om de var höga officerare. Kärringar gillade han inte. En kväll när jag och grabbarna var på väg ut efter att ha groggat upp sig i min lilla etta, mötte vi Generalen. Jag informerade grabbarna om att de nu hade förmånen att möta en mycket meriterad finsk general.

– God afton min herre! Det är en stor ära för mig att få möte er denna vackra afton, säger jag. Och grabbarna visste inte riktigt vad de ska tro. Vår general svarar på samma högtidliga sätt och vi skiljs åt med att önska varandra en givande afton.

Två damer som bodde i huset stod och pratade mycket känslosamt i trapphuset, en av dem grät.

– Var så fin, så fin, att detta skulle hända mig. Och så rann tårarna utför hennes kinder.
Oj, tänkte jag, maken har dött.

– Jag som har vattnat mina azaleor så noga, säger kvinnan, otröstlig.

I gathuset låg en båttillbehörsfirma med ett antal unga män som säljare. Vid ett tillfälle gick jag in i butiken för att köpa en hasp till min IF-båt. Men, dessa unga män svarade självsäkert att någon hasp hade de inte. Jag envisades med att det inte är ovanligt att båtar är utrustade med hasp. Därför borde de ha haspar i sitt sortiment. Hela personalstyrkan var enig om att hasp hade de ingen aning om vad det kunde vara.
Med papper och penna ritade jag en hasp.

– Ja ha, du vill ha en kasthake, varför säger du inte det.

Abonnerade på sin telefon

Televerkets kunder ägde inte sin telefon eller annan utrustning, de abonnerande på den och följaktligen var de inte kunder utan abonnenter i Televerkets vokabulär. Till en början handlade det om en telefon med fast väggfäste. Den placerades ofta i hallen eftersom televerkaren ville spika så lite telefontråd som möjligt. När telefonjacken kom ville många ha ett extrajack i sovrummet och kanske också ett i köket. Ville man ha en så kallad sidoapparat belastades telefonräkningen med en avgift på nio kronor i månaden. Men långt senare när Sveriges Rados nya hus på Gärdet i Stockholm utrustades med ny intern växel, var man tvungen att på nytt använda sig av fasta väggfästen. Orsaken var att personalen var hejdlösa på att stjäla telefoner om de inte satt fast på något sätt.

Svarthandel med telefonapparater. Här öppnades en marknad för oss apparatuppsättare. Det otäcka var att detta blev i någon form en praxis. Många kände till att slänger man upp en femtilapp eller en hundring till en televerkare är telefonen din. Och vi apparatuppsättare hade intalat oss att det inte är mer än rätt, vi har ju så jädrans dåligt betalt. Denna handel med telefoner var ett lönsamt extraknäck. Något som var en illa dold hemlighet bland Televerkets chefer.

Det som gällde var ”Stoppa en televerkare på moppe eller bil och erbjuda honom en slant för en telefon, så är problemet löst. Förråden var så kallade ”öppna förråd” där vi apparatuppsättare kunde hämta telefoner och annan materiel utan någon form av kontroll.

Tidsandan, Televerket och folkhemmet

Televerket var på något sätt navet för all verksamhet i Sverige, när det gällde näringsliv och affärer var telefonin viktig. Även för den enskilde var det smidigt att kontakta företag, myndigheter och sjukvård via telefon. Under 1970 – talet hade de flesta telefon och slapp att ringa från en telefonkiosk eller hos grannen.

Jag 1571 Rydell och mina kompisar placerades efter vår utbildning till apparatuppsättare i de södra förorterna till Stockholm. Än fanns det här flagor kvar av det svenska folkhemmet i dessa förorter, som präglades av arbetarklass. Här fanns typiska miljonprogramsområden med nästan bara små lägenheter.

Jag åker omkring i en orangefärgad televerksbil, en Volvo Duett. Min uppgift är att montera telefoner, extrajack och olika typer av tillbehör. Inom mitt distrikt låg Gröndal, Aspudden och Hägerstensåsen som är några av Stockholms södra närförorter. De har en prägel av miljonprogram, även om det i Midsommarkransen, Gröndal och Aspudden finns en kärna av gammal bebyggelse. Man kan säga att under 1970-talet var Gröndal en förort med småstadskänsla där huvudgatan var kantad av affärer vid randen av Mälaren. Här fanns båtklubbar och industrier med en utsikt mot Södermalm. Där fanns affär, bank, konsumbutik, konditori, ett äldre par som drev en tobaksaffär och ett antal andra mindre butiker.

Paret i tobaksaffären förstärkte småstadskänslan. De var mycket vänliga och översvallande intresserade av att man skulle gå nöjd från deras butik. De bodde själva i Gröndal, inte långt från sin butik. Jag var hemma hos dem och bytte ut deras svarta telefon, av typ 560, mot efterföljaren som hette Dialog. En telefonapparat som inte bara fanns i svart som sina föregångare utan också i grått och vitt. Paret var mycket aktsamma, och hade lindat en tygremsa på telefonsladden så att den inte skulle nöta mot bordskanten när den vek ned mot golvet. De kändes på något sätt bekanta. Så här efteråt misstänker jag att de påminde mig om bykänslan i den engelskabok jag en gång tragglade i skolan, med Mrs Potter, Mrs Brawn och the vikar.

Det påstås att Televerket från början tog sin uniformsplikt på blodigt allvar. Och när en televerkare avslutade sin anställning skulle uniformsknapparna sprättas loss och lämnas till arbetsgivaren. Enligt uppgift skulle det finnas en anställd som bland annat hade till uppgift att vid dödsfall besöka änkan för att få tillbaka de sprättade knapparna och skärmmössornas emblem.

Televerkare och cafékulturen

I dessa trakter runt Liljeholmen, Midsommarkransen, Aspudden och Gröndal fanns det en uppsjö av caféer där man kunde få kaffe med kanelbulle eller en rejäl leverpastejmacka till ett överkomligt pris. Här träffades säljare, chaufförer, hantverkare och andra kategorier som rörde sig i kvarteren. Dessa fik var ofta spartanskt inredda och påminde om ölschapp från 1950 – talet mer än ett konditori. De drevs ofta av en kvinna som bakade sina egna kanelbullar och försökte få det hela att gå ihop ekonomiskt genom att hålla kostnaderna nere. När vi satt där så hände det att personer som sett våra telebilar utanför fiket kom fram och frågade om råd när det gällde telefoni. Det ledde inte alltför sällan till något vänsterjobb, med att spika telefontråd och montera jack i en lägenhet eller på ett företag.

På mornarna träffades vi apparatuppsättare på ett stamcafé innan vi åkte ut på vårt första jobb, något som gemene man naturligtvis reagerade på när det stod en fem till tio bilar utanför olika fik. Samtidigt som folk i allmänhet retade sig på att det skulle ta så lång tid att få sin telefon inkopplad eller flyttad. Det hände med jämna mellanrum att irriterade personer ringde till Televerket och påpekade att nu står det en massa telebilar utanför ett café. Vår linjemästare, Bilkalle ryckte ut och tog oss under förmaning.

Ryktet gick om att Bilkalle ”sprängt” ett tillhåll, och nästa morgon vi träffades på ett annat fik. Problemet var att vi under den här tiden hade trängt undan de flesta andra cafégäster som inte tyckte det var så trevligt med vår skargång. Och där stod caféets ägare utan gäster med en massa råvaror som de inte fick avsättning för.

Miljonprogramsområdenas riddare

Som apparatuppsättare fick vi tillträde i många sammanhang. Alla behövde ju telefon och var beroende av att vi kom och spikade telefontråd, monterade jack och kopplade upp linjen mot telefonstationen via det lokala kopplingsskåpet i kvarteret.
Jag vill minas att jag under en förmiddag drog telefontråd i ett gjuteri i Aspudden, och direkt efter kom jag till den paradvåning högst upp i ett av de höga punkthusen i Gröndal där änkan efter byggmästare Olle Engkvist skulle flytta in. Byggmästare Engkvist var den entreprenör som förverkligade miljonprogrammet i Gröndal.

Patinerad av fint damm från gjuteriet hejdade jag mig från att kliva in på den jättelika vita ryamatta som täckte hela rummet som påminde om en skybar, med utsikt över Gröndal. Konstaterade snabbt att jag borde åka till arbetscentralen för att duscha.

I dessa miljonprogramområden fanns det till stor del av små lägenheter, vilket bidrog till att genomströmningen var stor. Här flyttade det i stor utsträckning in unga personer som kunde glädja sig åt sin första lägenhet och sin första egna telefon. Även äldre personer som blivit änkor eller änkemän, som kanske sålt villan för att välja ett annat boende, fann en mindre lägenhet här. En hel del av dem behövde hjälp med att sätta upp allt från gardinstänger till att sätta samman möbler från Ikea. Här hade unga kvinnor hög prioritet, plus att det var svårt att inte hjälpa de äldre. Men unga män med tummen mitt i handen fick betala bra för att få hjälp. Eftersom tidsjakten var stor för att få ihop ackordet var det sällan tal om att hjälpa dessa personer under dagtid. Antingen så tog man det på väg till arbetscentralen eller senare på kvällen i synnerhet om det handlade om unga kvinnor.

Det blev en hel del kaffe som man blev bjuden på. Jag lärde mig snabb att innan jag tackade ja till kaffe, att slänga en blick mot spisen för att kontrollera att det inte stod en panna kokkaffe och puttrade på gasspisen. Runt LM Ericsons anläggningar vid Telefonplan bodde det många norrlänningar som körde med kokkaffe och risken var stor för att kaffepannan hade stått på spisen och puttrat under åtskilliga timmar. Men satte de på kaffet när man var där, tackade jag snabbt ja till en kopp kaffe. Nykokt kaffe i en gammal inkokt kaffepanna skulle det vara.

Det gick en historia om en apparatuppsättare som monterade några jack i en villa på Lidingö hos Monika Zetterlund. Om den är sann vet jag inte, men det påstås att han lyckades borra hål på en vattenledning så att vattnet sprutade. Med tummen för hålet skrek han till sångerskan att ringa efter en rörmokare. ”Det kan du göra själv”, skulle hon ha sagt och slängde åt honom en telefonkatalog.

Jobbet gav många viktiga kontakter

Vi apparatuppsättare hade enorma nätverk. På varje arbetscentral var vi cirka tio apparatuppsättare placerade. När man behövde komma i kontakt med någon hantverkare eller typ av tjänst, produkt eller någon form av kunskap frågade man sina kompisar på arbetscentralen, och det vara alltid någon som hade några intressanta namn.

Själv hade jag en liten svart anteckningsbok där jag antecknade alla kontakter som kunde vara nyttiga, som olika typer av hantverkare, portvakter och en mängd näringsidkare. Här fanns en hel del aktörer som ville hålla sig väl med televerkaren i distriktet. Och då var det svarta affärer eller bytesaffärer det handlade om att spika om ledningar på ett företag eller i en lägenhet. En värdefull kontakt var till exempel en anställd på ett stort lager hos en färggrossist. Det var 1572 Dahlström som kom i kontakt med honom. Han behövde lite telefoner och ville ha bolagets flyttningar av telefoner snabbt utförda. I gengäld fixade han färg åt oss. Eftersom vår organisation var så trög och att det inte fanns några konkurrenter, var det inte ovanligt att vi apparatuppsättare mutades för att få jobben snabbt utförda. Det hände att någon av grabbarna meddelade mig att det där jobbet på företaget X är utfört.
”Det fixade jag i går kväll. Du kan skriva jobbet som du gjort det, här är underlaget”.
Vi levde i symbios med bland annat portvakter, såg till att de snabbt fick sina telefoner flyttade och inkopplade, då låg vi bra till hos fastighetsägaren. Själv skaffade jag en lägenhet åt min bror genom mina kontakter.

För min del var jobbet som en viktig skola när det gällde att hantera och kommunicera med olika typer av människor. Jag kom in i många hem där jag fick massor av idéer när det gällde inredning och möblering. Fantasin var stor när det gällde att inreda de små lägenheterna med bland annat egenhändigt byggda sängar nära taket för att få plats med soffgrupper och skrivbord. Här kunde man också råka ut för personer med stor självhävdelse när de var i sin bostad. Men man lärde sig snabbt att bemöta dem med respekt och tiga ut dem.