Kapitel 3: Televerket – sekt eller företag

Klyftan mellan Televerkets centralförvaltning, CF och oss apparatuppsättare var stor. I vardagligt tal gick CF under namnet Centraförvirringen. Jag vill minnas att det kom ett förvaltningsmeddelande från CF som fick oss att skaka på våra huvuden och småle. Innehållet var ”Handmikrotelefon får nu även kallas luren”. Mina kamrater som jobbade som apparatuppsättare på CF kunde berätta de mest fantastiska historier som bekräftade hur dumma byråkraterna på CF var.

I början av 1980-talet trimmade Televerket sin logistik och fasade ur alla lokala förråd. Nu skulle det finnas ett enda förråd i hela Sverige. Det skulle inte heller finnas några ekorrförråd i montörernas bilar. Och såg till att montörerna inte hade fler telefoner i bilen än vad som stämde överens med deras arbetsorder. Logistikerna hade kommit fram till att om det uppstod ett akut behov av en telefonapparat så sände man den per flyg från centralförrådet. När de gick ut med detta var inte pedagogiken den allra bästa. För gemene man ute på fältet gick detta inte ihop. De tyckte att det är väl bättre att de hade ett ekorrförråd i bilen istället för att behöva sända en enda telefonapparat via flyg, med de kostnader som detta skulle föra med sig.

Det var trögt att få Televerket att satsa på kvinnliga montörer. Till en början skyllde verket på att det var problem med omklädningsrum om man skulle öppna för kvinnliga montörer, och att tjejerna inte skulle kunna freda sig mot män som skulle se dem som könsobjekt. Men det var ju argument som inte höll i längden.

På något sätt var vi televerksanställda som en enda stor familj. Med en stor trygghet med att jobba i ett stabilt företag som skulle finnas för evigt. För alla måste ju ringa via våra kablar, eller?

På min tid var kvinnorna hänvisade till att jobba som dirigenter, och på dirigeringen rådde ett förödande kvinnoöverskott. Så personalfesterna var räddade. Dirigenten var en länk mellan abonnenter och montörer. Hon fördelade jobben till respektive montör och underrättade abonnenten dag och tid för besök av en apparatuppsättare.

Televerket var en bra arbetsgivare med en personalstyrka som var ganska homogen, med väldigt få personer som stack ut. Det var inte ovanligt att man krattade i manegen för sina barn och andra anhöriga för att underlätta för dem att få anställning vid Televerket. Vilket bidrog till att det förekom en viss ”inavel”. Man fick vara försiktig när man talade med någon och uttalade sig kritiskt om någon annan. De kunde vara gifta, sambo eller släkt. Den som hade en utländsk bakgrund hade svårt att få anställning på grund av att Televerket hade en mycket strategisk roll när det gällde totalförsvaret.

– De är inte ens dåliga byråkrater

I slutet av 1970-talet jobbade kille som hette Gunnar som dirigent vid Televerket i Uppsala. Chef för hans avdelning var en kille som gått den långa vägen från montör till chef, och enligt Gunnar saknade han en del teoretiska kunskaper som en ledare bör ha. Denne chef blev senare med en viss framgång marknadschef för Uppsala Teleområde, som då var en organisation med drygt tusen anställda.

Gunnar hade tidigare studerat på Uppsala universitet, men tagit några sabbatsår. Han var mäkta förvånad över hur lite kunskap och erfarenheter en del chefer hade. ”De är inte ens dåliga byråkrater”, konstaterade han.

För att pigga upp sin närmaste chef skrev han ett byråkratiskt motsägelsefullt brev fullt med omständliga byråkratiska meningar som mynnade ut i ett moment 22. Han uppfann en ny myndighet som avsändare, med den tryggheten att inte ens Regeringskansliet kände till alla myndigheter som existerade.

De som jobbade på dirigeringen, de flesta kvinnor, kunde se hur deras chef bakom glasrutan våndades, med suckar och ett frenetiskt kliande i hårbotten. Chefen var omtyckt, de tyckte synd om honom. Ett nytt brev sändes. Lika byråkratiskt omständligt och motsägelsefullt som det första. Men med en knorr på slutet där han fick beröm för att ha is i magen och inte agerat överilat. Kliandet i hårbotten upphörde och chefen blev åter lugn och harmonisk.

För mig som fostrats i denna speciella företagskultur var Televerket mer än ett telefonbolag. Ett trivsamt företag med en lojal personal med en stor självkänsla. Fick ibland känslan av att Televerket mer liknade en sekt där alla strävade åt samma håll och tillbad samma gud, men fan vet vilken. Och man behövde inte anstränga sig allt för mycket för att sticka ut.
Vid ett tillfälle då jag tillfälligt var utlånad till dirigeringen för växelavdelningen upptäckte jag vid sängkanten en tidig morgon att jag inte hade några rena strumpor. Men däremot två udda i konstaterande färger. Efter något övervägande valde jag de udda stumporna, och det tog inte lång tid innan någon på jobbet reagerade. Jag förklarade då mitt dilemma, rena i olika färger eller smutsiga strumpor i samma färg. Men han gav sig inte utan idiotförklarade mig med hög röst så att alla i lokalen hörde. Då gick jag till attack. ”Så du menar att du skulle välja de smutsiga strumporna”. Då blev han tyst.

Att jobba som personaltidningsredaktör och presskontaktman för ett monopolföretag hade sina utmaningar. Bland våra chefer fanns det en stor rädsla och oro inför kontakter med journalister

Kunden i centrum var ett mantra inom näringslivet. När det gällde Televerket hade jag ibland en känsla av att organisationen var bättre på att ta hand om personal än kunder.
I botten låg naturligtvis vetskapen om att abonnenterna inte kunde vända sig till någon konkurrent, eftersom Televerket hade monopol på telekommunikationstjänster i Sverige.

Det intressanta var också att det inte alltid fanns någon direkt koppling mellan nöjd kund och intäkter. Vissa av verkets tjänster saknade kostnadstäckning och var rena förlustaffärer. Ett exempel var en ringklocka för utomhusbruk där tillverkningskostnaden låg på nästan tusen kronor, eftersom det var gediget hantverk. En kostnad som man naturligtvis inte kunde ta ut. Men det spelade ingen roll eftersom man tjänade sina pengar på en fast teleavgift och en rörlig del som var baserad på markeringar från telefonsamtal. Lite skämtsamt kan man säga att de missnöjda kunderna var de mest lönsamma eftersom de genererade markeringar när de ringde för att klaga.

För att hävda sig med det privata näringslivet inför sin bolagisering satsade Televerket på trainee, och inte allt för sällan kom dessa personer direkt från något av universiteten.
Från min roll som informatör var det intressant att från sidan betrakta dessa unga inbrytare och deras relationer med det gamla gardet. När jag talade med en av cheferna för Uppsala teleområde om detta, berättade han att en ung kvinnlig ekonom som kom direkt från universitet arbetade medvetet eller omedvetet på att mobba en kvinnlig ekonom som jobbat på avdelningen ett 20-tal år. I samband med bolagiseringen hamnade kvinnan med lång erfarenhet från Televerket bland de övertaliga. Den kvinnliga ekonomen som kom direkt från universitetet fick sedan en hög befattning inom TeliaSonera.

Så här i backspegeln kan man konstatera att företagsledningen borde vara mer observanta på de spänningar i organisationen som uppstår när man blandar företagskulturer.

Den gamla televerkskulturen spelade dem ett spratt

En ung nyanställd ekonom som hade läst statistik och förhandlingsteknik på hög nivå, hävdade att hans fältsektion borde investera i en egen grävare med en anställd grävmaskinist, istället för att köpa tjänster. Han lyckade driva igenom en lösning som efter företagsekonomiska aspekter kändes helt rätt. Men här spelade den gamla televerkskulturen dem ett spratt. Med ett starkt fack bakom sig åberopades grävmaskinistens rätt till en fält- och nätutbildning eftersom han jobbade med fältverksamhet. Resultatet blev att grävmaskinen stod still under de månader som utbildningen varade.

Visst var Televerket ett statligt verk med generaldirektör som alla andra verk och vad som där hör till. Men Televerket och dess byråkrati genomsyrades av teknikens synsätt eftersom en stor del av cheferna hade en teknisk utbildning i botten.

Någon gång i mitten av 1980-talet stod jag i en bar någonstans i Göteborg i samband med Personaltidningsföreningens höstkonferens. Några av de andra in informatörerna jobbade också inom Televerket och jag vill minnas att där också fanns någon som jobbade med information inom Volvo. Vi kom fram till att det var skillnad på byråkrater och byråkrater. Kollegan från Volvo intygade att det inte bara var i statliga verk man kunde träffa på dem. Framförallt konstaterade han att de byråkrater som var tekniker i grunden var styrda av en viss logik hämtad från kopplingsscheman och naturlagar. Medan en byråkrat med en bakgrund som ekonom hade större utrymme för att trixa med förutsättningarna.

Rent geografiskt var Televerket indelat i 24 teleområden med en teledirektör på topp. Att styra ett teleområde var inte det lättaste eftersom facken hade en mycket stark ställning och kunde sätta grus i maskineriet för strategiskt viktiga beslut som inte föll facket i smaken. Det resulterade bland annat till att man inte lyckades sparka personer som borde fått sparken. Då myntades begreppet de levande döda som satt av sin tid på sina rum utan att få några uppgifter.

Under min första tid som informatör inom Uppsala teleområde, började där i augusti 1978, hade Stadsanställdas förbund, SF, inom Uppsala teleområde en ordförande som styrde och ställde. Ibland var det rena farsen under ledningsgruppsmötena när han provocerade teledirektören och i stort drev med honom.

Att jobba som informatör- och personaltidningsredaktör under 1980 – talet var tufft. Vi informatörer hade en svår mellanställning. I synnerhet för dem av oss som hade en bakgrund som journalist och saknade förankring i de lokala nätverken. Förståelsen för journalister var nästan obefintlig.

När det gällde den externa informationen piggade vi upp våra mediarädda chefer med att skriva egna insändare till den största dagstidningen. Ett sätt att förekomma irritation och frågor som vi anade skulle komma i takt med att telefonin byggdes ut. Vi var tacksamma att ingen tog kontakt med den äldre kvinnan i stadsdelen Eriksberg, som av en ren tillfällighet råkade vara en moster till min kollegas fru. På så sätt kunde vi parera en del giftiga frågor från början utan att hamna i självförsvar.

Ett problem som vi fick på halsen var en situation som inte hade varit så lyckad om sanningen om denna händelse hade kommit ut. I samband med ett arbete på den så kallade överdragsstationen i Uppsala ville montörerna lyssna på radiokanalen P3. Men lyckade koppla bort alla P3-signaler för Sverige norr om Uppsala. Vi informerade olika medierna om att Televerket var tvungna att koppla ur trafiken en kort stund i samband med ett utvecklingsarbete.

När det gällde personaltidningen för Uppsala teleområde så hade vi en policy som innebar att personaltidningen skulle verka för en fri och öppen debatt. Vilket vid några tillfällen stötte på patrull när vi tog ut svängarna. Vår kollega på Aftonbladet Sigvard ”Sillen” Lindström råkade ut för en delikat situation. Som personaltidningsredaktör backade han inte en millimeter när det gällde att verka för att personaltidningen skulle verka för en öppen och fri debatt.

En dag kom en av tjejerna från kvinnoredaktionen och frågade om han var fri från allt var censur heter när det gäller publicering för Aftonbladets personaltidning.
– Självklart, svarade Sillen självsäkert.
– Detta vill jag att du publicerar, säger hon, och tar upp ett skrynkligt papper.

Deras redaktion hade fått ett anonymt brev. På pappret står det något i den här stilen ”Det enda tillfälle då en kvinna ska öppna truten är när hon suger kuk”.
– Det var som fan, sa Sillen, och kliade sig i hårbotten.

Efter mycket övervägande valde han att fotografera lappen och publicera. Hans största bekymmer var hur hans stolta 80-åriga mor skulle reagera. Han besparade henne detta genom att med ett rakblad skära bort den aktuella sidan. Men på herrtidningen FIB-Aktuellts redaktion jublade man, och ville skriva om detta. Sillen vädjade till dem att ge fan i att skriva, och menade att det i så fall skulle bli dödsstöten för en fri och öppen debatt i Aftonbladets personaltidning. Konstigt nog gick de honom till viljes.

Som informatör fick jag erbjudanden att vara med i olika typer av arbets- och referensgrupper. Men tackade nej till det mesta med undantag för energispargruppen. Tänkte att det kan väl inte vara kontroversiellt. Men gruppen råkade ut för Rövar-Bosse. En ökänd arbetsledare som var fackligt aktiv, och kunde vara facket och Televerket på en gång om det skulle behövas. Omdömet i facket var, ”Han är i alla fall en bra förhandlare”.

Med tiden blev Rövar-Bosse en informell ledare som personer på alla nivåer tog hänsyn till, eftersom man aldrig visste hur han skulle agera. Det kom till energispargruppens kännedom att hans montörer i samband med lunchen åkte från alla håll och kanter runt Uppsala tillbaka till arbetscentralen i Fyrislund, ett industriområde nära dåvarande E4:an. Där åt de lunch ur medhavd matlåda och spelade kort. Vi menade att man inte hinner åka till och från arbetscentralen, äta och spela kort på en halvtimme. Dessutom genererar det drivmedel i onödan. Rövar-Bosse blev förbannad och mobiliserade hela personalstyrkan och facket mot oss, och något stöd från ledningen fick vi inte.

Själv råkade jag ut för att Rövar-Bosse som anklagade mig för utpressning och jag kallades till Teledirektören för en förklaring. Jag skulle ha hotat ”hänga ut” honom och fackliga förtroendemän i personaltidningen. Det fanns ju ingen som helst grund i detta. Rövar-Bosse hade försökt övertalat sin fackföreningsordförande att ljuga och vittna mot mig. Men ordföranden vägrade eftersom detta enbart var något som Rövar-Bosse hade kokat ihop.

När det var som tuffast behövde jag någon att tala med, någon god lyssnare. Och där var Telekommissarie Ekström min räddning. I synnerhet de kvällar jag hade tagit ett antal öl med grabbarna, för att gena på väg hem och passerade telekommissarie Ekströms tillhåll. Han fanns alltid tillhands. Där stod jag och berättade för honom vilka bekymmer jag hade för tillfället. Någon bättre lyssnare än Ekström kan man inte tänka sig. Han fick mig att tala ut och jag blev aldrig avbruten. Vi kom varandra ganska nära, men eftersom det på gravstenen saknades förnamn tilltalade jag honom telekommissarie Ekström. Eftersom det stod så på stenen. Han tröstade mig med att det inte var bättre förr.

För Televerket var det naturligt att i stor utsträckning göra allt med egen personal. Dess personaladministratörer visste hur man skulle gå till väga när man anställer folk, att köpa tjänster var inte lika självklart. Det blev dyrt att köpa tjänster eftersom det belastade den enskilda gruppens konto. Medan de anställdas löner låg på ett annat konto och påverkade inte arbetsledarens handlingsfrihet.

Östhammar hade en idérik linjemästare, Bosse Nilsson, som drev igenom ett försök med att spränga stolphål. Mycket effektivt, som ett borrat hål med de rätta måtten. Många av oss var till en början mycket skeptiska. Mycket praktiskt om man bortser från alla rigorösa bestämmelser som hantering av sprängmedel är omgärdat med. Rötskadehundar var något som Televerket använde sig av, där hundarna luktade sig till rötskadade stolpar. Vill minas att hundförarna råkade ut för något byråkratiskt krångel med redovisning av hundarna. De var ju individer men inte anställda.

Ungefär i samma veva som kungen och Sylvia gifte sig jobbade jag som planerare för stora abonnentväxlar och hade ett stort jobb på en storbanks huvudkontor snett emot slottet. Min uppgift var att planera in tusentals anknytningar i de nya lokalerna och beställa materiel och telefoner, som skulle vara på plats för Televerkets montörer. Kontaktman från bankens sida var en före detta televerkare, Svempa. Han var mycket svag för alkohol och bjöd ofta på lunch när vi hade våra så kallade planeringsmöten. Själv tog han minst två stora starköl till maten vilket gjorde att dessa genomgångar kunde bli muntra och en aning förvirrade. Han avslutade alltid med att konstarea att ”Det här fixar du Rydell”.

Svempa och jag kom på god fot, inte minst eftersom jag fick ett antal luncher på fina ställen. För att visa sin omtanke för mig och sin tacksamhet för att jag såg till att jobben blev utförda ville han belöna mig ytterligare. Jag fick förtroendet att få adressen till en prostituerad där banken hade någon form av serviceavtal. Jag skulle säga att jag jobbade med Svempa på banken, så fick jag åtnjuta bankens rabatter. Något som min flickvän och jag hade mycket roligt åt, och hon kände inte någon större konkurrens.

Erik Sjöberg var då i början av 1970-talet i sextioårsåldern medan vi andra planerare var 25–30 år yngre. Erik berättade för mig att han börjat sin bana vid Televerket direkt efter skolan som telegrambud. På den tiden hade Stockholm ett väl utbyggt nät av spårvagnar. För att kunna hoppa av spårvagnen mellan hållplatserna direkt utanför rätt adress, hade telegrampojkarna utvecklat en speciell teknik med fötterna. De tog mark i likhet med hur fotbollsspelare tar ned en boll och gör en dämpning. Något som jag inte lyckats att få bekräftat av någon annan.

Vi planerare och projekterare hade inte egna tjänstebilar utan var hänvisade till en bil pool som var Öbergs skötebarn. Öberg var en excentrisk kille med en bakgrund som montör på nätsidan. Han hade gjort det ödesdigra misstaget att jobba med stolpskor uppe i en stolpe utan säkerhetslina. En lina som skulle hindra honom att falla bakåt och bli hängande i hälsenorna upp och ned. Om han hade jobbat utan lina eller på något sätt missat att fästa den på nytt efter att ha passerat en regel, vet jag inte. Men han blev i varje fall hängande.

Vi som har klättrat i stolpar med stolpskor har stor respekt för de säkerhetsanordningar som finns till bud. Såg först senare att killen på bild inte har sin säkerhetslina runt stolpen. Ramlar han bakåt blir han hängande i hälsenorna.

Hans uppgift var i början av 1970-talet att hålla i växelavdelningens bil pol, se till att bilarna var i trim och ordna bokningarna för oss när vi var behövde bil för olika uppdrag.
Det värsta Öberg visste var färska planerare eller projektörer som kom och talade om för honom vilken bil de ville ha. Då satte han dem på plats med besked. De nyare bilarna gick till hans kompisar, de äldre projektörerna som ingick i hans tips- och Solvallagäng. Själv hade jag en bakgrund som bilelektriker med några år på bilverkstad, och när jag var ny på avdelningen tipsade jag honom om de bilar som behövde servas. Det skulle jag aldrig gjort. Sedan den dagen fick jag alltid de sämsta bilarna, och hade ett lite helsike med honom några månader tills han hade pinkat in sitt revir.

Ryssen som efterträdde mig som planerare frågade om det var någon person som var lite knepig som man skulle ta hänsyn till så man inte trampade på några ömma tår. Öberg svarade jag snabbt. ”Honom måste du sätta på plats en gång för alla”!
Han kallades Ryssen eftersom han hade ett ryskt efternamn då hans förfäder invandrat någon gång under 1700-talet.

Sagt och gjort. Han stegade i på Öbergs rum och frågade om han hade fått batterilådorna. ”Vilka jävla batterilådor, dundrade Öberg”, med hög och irriterad röst. Batterilådor för chef- och sekreterarapparater, svarade Ryssen. ”Jag har hört att du ska måla batterilådor i den nya organisationen”.

Av någon underlig anledning fungerade det och Ryssen slapp att under några månader åka omkring i den sämsta bilen.